2016-08-18

Vi lämnar Ramsele vid tio-tiden, första delmålet är Dorotea för att se om vi kan få lagat värmaren i bilen. Vi kör därefter tillbaks lite söderut för att komma på Vildmarksvägen som börjar i Strömsund och slutar i Vilhelmina. Idag skiner solen varmt och gott och vi kör 273 km till Gäddede vid den norska gränsen

Kilforsen

På ett litet fat står det Kilforsen...
På ett litet fat står det Kilforsen…

På ett litet runt, vitt bord i Falsterbo har det länge stått ett litet fat som det står Kilforsen i blått på. Jag googlade på Kilforsen innan vi åkte och hittade det faktiskt längs med vår väg mor Nordkapp. Så efter skotten i Ådalen och hällristningarna i Nämforsen styrde vi bilen mot Kilforsen för att se stället där det söta lilla fatet troligen kom ifrån. Jag hade läst lite som hastigast om det på nätet och hamnade dels på en artikel om paret Erikssons kamp om att rädda en hotad by och sen stod det massor om ett kraftverk. Men ingenstans stod det något om en vacker fors, vilket jag föreställde mig att det skulle finnas vid Kilforsen, utan numera verkade det bara vara ett kraftverk och en öde by?

Jo visst var den öde, byn vid kraftverket, den till och med existerade inte överhuvudtaget, det fanns ingenting alls kvar av den en gång blomstrade byn där alla arbetarna som arbetade med kraftverket bodde. Men några rester måste man väl kunna finna, gator, grusplaner, hus, staket, brunnar vad som helst? Jag och Svante ger oss ut i skogen för att finna lämningarna av Kilforsen, men vi fann ingenting så när som på en stolpe med en vajer i som kanske har varit till för att jorda något…..

Resterna från en svunnen tid
Resterna från en svunnen tid?

Så vad har då hänt? Jo, ett nytt stort kraftverk skulle byggas i Sverige, man skulle leda vatten från Fjällsjöälven genom en underjordisk tunnel till Ångermanälven. Bygget startade 1947 och avslutades 1954. Det innebar mängder av arbetstillfällen och ett litet samhälle byggdes upp kring kraftverket, med skola, Folkets Hus, sjukstuga, frisörer, post och bibliotek. Men det var under en väldigt kort period som samhället blomstrade och redan innan kraftverket var klart började husen rivas eller säljas för bortforsling, t ex finns idag Folkets Hus på Dannerotravet i Kramfors. Kvar finns endast ett boningshus och det var det som paret Eriksson kämpade för, men de måste ha tröttnat till slut för nu stod det en ”Till Salu” skylt vid vägkanten

Idag är Kilforsen Sveriges näst största vattenkraftverk med en normalårsproduktion på 970 GWh, för övrigt händer här ingenting alls mer än att då och då stannar det några turister och undrar var sjutton allt har tagit vägen.

Det lilla fatet på det lilla bordet i Falsterbo, var har det kommit från då? Jo, min far gjorde under sin studietid ett projektarbete i geologi här uppe i Kilforsen. Här fanns ett ypperligt tillfälle att studera svenska bergarter och deras beskaffenhet när man grävde och borrade sig ner i det svenska urberget. Så under en kort tid i sin ungdom bodde han faktiskt här uppe, troligen i Ramsele där vi också sen övernattade på natten tillsammans med hundratals dragspelsentusiaster. Jag har hittat lite bilder på nätet om hur det såg ut här när det begav sig och jag kan inte riktigt förstå att allt är helt borta nu men att pappa ändå lyckades köpa en liten souvenir härifrån….

Ådalen 31

Sen jag var liten har jag hört talas om Ådalen 31 och om skotten som tog fem arbetares liv och när jag nu är i närheten måste jag se platsen för denna historiska och tragiska händelse. Vi kör till Lunde och hittar efter en stunds letande något som verkar vara platsen där allt hände. Det är en tom grusplan som ligger lite i skymundan, det finns inga skyltar dit, men när vi väl är där hittar vi minnesmonumentet och några små skyltar om att en gång i tiden så sköt militären på regeringens order mot strejkande arbetare vars enda synd var hunger.

En direkt följd av Ådalen 31 blev att Sveriges Riksdag förbjöd användandet av militär trupp i sociala konflikter i fredstid.

 

2016-08-17

Vi lämnar Barsta kl 11.00 och idag blåser det kuling så det känns bra att lämna kusten nu och köra inåt landet. Färdvägen idag går via Kramfors, Lunde(Skotten i Ådalen 31), Nämforsen och Kilforsen och nattläger blir i Ramsele där det är dragspelstämma till vår stora förtjusning…. Idag har vi kört 203 km

2016-08-16

Något medtagna efter gårdagens vandring lämnar vi vårt nattläger i Skuleskogen 9.30. Vi kör ut mot Mjällomlandet och Nordingrå, hamnar så småningom i Barsta. Tanken är att vi skall ta båten ut till Högbonden, men högsäsongen är förbi så vi missar färjan. Idag har vi kört endast 61 km, men i strålande solsken.

Födelsdag

Födelsedag

När man kör så här på de norrländska vägarna där milen verkar vara dubbelt så långa som de Skåne mil vi är vana vid, så hinner man fundera en del och speciellt en dag som idag då jag har lagt ytterligare ett år bakom mig. Jag tänker på mina senaste födelsedagar och var jag har varit just då.

2010 var vi på resande fot i Österike. Vi hade precis sålt gården i Äsperöd och flyttat till lägenhet på Gamla Stadshotellet för då var planen att vi skulle skaffa oss ett litet pensionat i Österike. Föga viste jag väl då att jag hade mitt absolut tuffaste år framför mig.

2011 var det dags att fylla jämnt och gissa om jag var lycklig för att jag fått en andra chans och verkligen fick bli 50 år. Året som gått, hade bestått av operation, cellgifter och strålning. Nu var jag friskförklarad, vi hade köpt hus på Kustvägen och detta firades med stor baluns på Båtklubben i Höganäs.

2012 blir vi lyckliga ägare till Rasmine en Rasmus 35:a. Martin har tillsammans med Henrik och David seglat hem den från Västervik och den 18:e angör de bryggan i Höganäs. Nu är det nya planer, inget pensionat i Österike utan nu skall vi segla jorden runt.

2013 vet jag faktiskt inte riktigt säkert var jag var någonstans, jag har troligen jobbat, vilket jag hade gjort alldeles för mycket den sista tiden. Den sommaren sa jag upp mig för att starta eget i stället.

2014 var jag och Martin inblåsta på Agersö i Danmark. Planen var att vi skulle segla söderut ner till Smålandsvattnen och eventuellt bort till Jylland eller Rügen, men vädret bestämde annorlunda och vi kom inte längre än till denna lilla ö utanför Själlands västkust.

2015 var jag hos Martins gudmor HannaRuth och hennes Winfred i Köln, fast det vet de inte om att jag fyllde år den dagen. Den här gången gick turen till Europa för att nu skulle vi sälja huset på Kustvägen och skaffa en pråm som vi kan kajka runt med i Europa.

2016 sitter jag i Gäddede på en camping i vår nya husbil och är tacksam för att jag fick ännu ett år.

Mannaminne

Det finns ett märkligt ställe ute på Höga Kusten som heter Mannaminne.

De öppnar de flesta dagar vid kl:11.00 eller 12.00, då och då så tidigt som kl:09.00 men vissa dagar 10.00 eller kl:13.00. De stänger kl:17.00 eller 18.00, ibland ca 16.00. Då och då vid 21.00 eller 24.00. Vissa dagar är de där inte överhuvudtaget, men på sistone har de varit där jämt, utom ibland då de har varit borta. De är tacksamma om man berättar för andra om deras öppettider eftersom det underlättar ett besök hos dem när de verkligen är där och det har jag nu gjort.

Vi besökte dem en dag när de verkligen var där och här är ett mycket litet axplock av allt vi hittade där

 

Skuleskogens Nationalpark

Vi parkerar vid den södra entrén till Skuleskogen och lägger upp en vandringsrutt som verkar lagom för oss alla tre. Målet är Slåttdals skrevan som påminner väldigt mycket om Helvetesgapet i filmen om Ronja Rövardotter. Vägen dit är inte alls så enkel som vi trodde och svårast är det för Svante som vi måste hjälpa över de stora Klapperstensfälten.

Väl framme i Slåttdalsskrevan, fantastiskt och värt varenda steg, i varje fall för mig och Martin

Det som sen händer är att vi verkligen inser att vägen hit har varit väldigt ansträngande för Svante men att det inte kan bli mycket värre så vi väljer en annan väg hem till vårt lilla mobila hem (och detta beslut tror vi inte alls har något att göra med att jag aldrig kan gå samma väg tillbaka…..)

Det visar sig att detta vägval blir minst dubbelt så lång, kanske aningen lättare terräng, men ack så långt för trötta små tassar och stora 42:or med inbyggd hälsporre, även nätta små 38:or blev ganska så trötta och ömma. Vi insåg dessutom att det inte var Kullaberg vi var ute och spankulerade på och att om vi inte hann tillbaks innan mörkret föll så skulle vi inte hitta tillbaks överhuvudtaget.

Men vi hinner innan mörkret kommer och på vägen hade vi haft helt fantastiska vyer som gjorde strapatserna uthärdliga. Gammeldansken som väntade på oss när vi väl satt i vår Pössle efter fyra timmars vandring hade vi gjort oss väl förtjänta av!

 

2016-08-15

Första riktiga semesterdagen lämnar vi Borka Brygga vid nio-tiden mot vårt första delmål, Sundsvall. Efter ett besök på Dormys drar vi vidare norrut mot Höga Kusten, vi stannar vid the High Coast Bridge för en smörgås-lunch. Vårt första stopp i Världsarvet blir Naturrummet och där bestämmer vi oss för att Skuleskogens nationalpark får bli vårt första nattläger på Höga Kusten. Idag har vi kört 247 km i solsken och med en frisk vind in från väster.

Det där med fördomar

Vi lunchade idag på en rastplats vid en liten fin sjö strax utanför Eskilstuna. Vi sitter där i lugna ro, dricker kaffe och äter våra mackor när plötsligt hela rastplatsen fylls av en stor rosa turistbuss och ett antal mindre skåpbilar. Ut ur bussen kommer några människor som har ett sådant utseende så att vi bägge tystnar och låter fantasin dra iväg med oss. Är det flyktingar från Syrien som skall transporteras till Norrland, eller kanske är det polska blåbärsplockare, alla röker några dricker öl och de flesta ser en aningen spända ut. En bagage lucka på sidan av bussen fälls upp och innan vi hinner se vad som finns där så kör en av alla skåpbilarna fram och vi förstår att något lastas över från bussen till bilen. Nu skenar våra fördomar hejdlöst och vi diskuterar vad som lastas, vem som är ledaren och om de kommer att skjuta oss för att vi inte skall kunna berätta vad vi sett…..

Jag tänkte jag skulle gå ut och ta en bild på aktiviteterna för att kunna lägga upp här på bloggen, men kom fram till att det nog var bättre att bara försvinna därifrån innan de hade bestämt sig för vad de skulle göra med oss, så tyvärr ingen bild idag