Kategori: Uncategorized

Nästa mål på vår resa var Arjeplog, men när vi kom till Arjeplog så var det för mycket vattenrutschbana och för lite vildmark så vi körde vidare upp mot fjällen och hamnade i en dal där Laisälven rinner igenom. Vägen slingrar sig runt bergsväggarna som stupar ner i älven som periodvis är en stor sjö, Laisan. Tankarna far till Gardasjön och likheten är slående så när som på att det knappt finns något folk här. Längst in i dalen landar vi på en camping som drivs av en familj med många barn, det tror vi alla fall med tanke på antalet barncyklar i olika storlek som ligger huller om buller lite överallt. Jo säger kvinnan vi möter i receptionen, det är min son som driver stället fast han är inte hemma nu för han är på bröllop så jag passar campingen och de minsta barnen.

Vi beslutar oss för att stanna två nätter och Martin köper fiskekort för nu skall det fiskas! Men det regnar och är kallt och vi har kört många mil så det blir korv till kvällsmat i stället för nyfångad Röding.

Nästa dag skiner solen och ingen fisk vill nappa i fint väder så vi ger oss ut på vandring istället. Låna en båt och ro över till andra sidan, säger farmor, där är det inte så kuperat och det finns en bred upptrampad stig till Bäversjön så det är lättare att gå där. Hmpf… vad tror hon om oss att vi är några jäkla veklingar, men okej då för hundens skull han börjar ju bli lite gammal.

Det blev en alldeles underbar walkabout fast vi undrar hur andra icke breda och mer kuperade stigar ser ut mätt med norrländska mått. Tillbaks igen återupptar Martin jobbet med att fånga kvällsmaten men som sagt var ingen fisk vill nappa när det är fint väder så det blir soppa till kvällsmat.

I Strömsund svänger man av E45:an in på något som heter Vildmarksvägen. Man beskriver det som att ”Fjällvandra på hjul, en praktfull 500 km låg resa genom ofördärvade vildmarker i den norra fjällvärlden”

Det börjar bli tyst i bilen nu, vi bara sitter och tittar och tittar på allt detta underbara som far förbi våra rutor. Det är älvar, sjöar, skogar, myrar och berg och vi är helt förstummade. Vi övernattar i Gäddede som ligger bara några kilometer från den norska gränsen och av någon anledning är de flesta inrättningar i denna lilla by två språkiga.

Poolen är tyvärr stängd för det börjar bli svårt att hålla värmen i den nu när temperaturen kryper ner mot nollan på natten, och på natten får vi sätta i gång en värme fläkt i bilen. Det är så att värmaren i bilen la av i Ramsele och fast att Anders i Dorotea la två timmar på att felsöka den så är den fortfarande trasig.

Dagen därpå kör vi till något som heter Hällingsåfallet, vi parkerar på en rastplats och vandrar de sista 2,5 km till fallet. Det här är enligt broschyren världens mest Brunbjörnstäta område och fast vi är skåningar och har svårt att ta sådant på fullaste allvar så är vi ändå väldigt allvarsamma nu när vi vandrar ensamma i skogen. Sista kilometern går genom en kanjon som har blivit till genom att fallet gräver sig igenom berget 1 dm om året och det är så otroligt vackert nu att vi glömmer allt om björnar, mygg, knott och annat otyg.

Färden går nu vidare norrut och vi kommer så småningom till Stekenjokk-platån, nu är vi som högst 867 meter över havet och vi är upp på kalfjället. Fast det låter så fel med kalfjäll, för det är verkligen inte kalt här. Det är så mycket som växer och frodas här och på sina ställen ser det ut som om berget står i brand.

 

Efter Stekenjokk svänger man österut igen tillbaks mot E45:an och vi finner nattläger på en mycket trevlig camping i Vilhelmina där Martin kan bada bastu och om vi hade kommit en lördag hade vi blivit bjudna på rökt Aborre.

En sak som man som skåning lägger märke till här upp i Norrland är att allt sker på en och samma gång, det är så kort tid som det är ljust och varmt och då skall allt ske. Vi har sett att det vi kallar sommarblommor hemma blommar för fullt nu samtidigt som björkens löv börjar bli gula. Allt är så intensivt de här korta sommarmånaderna och sen är det slut.

Fel, hör vi en norrländsk dam utropa när vi ojar oss över de stackars norrlänningarna, det är nu allt börjar! Nu kommer jakten, svampen och hjortronen och nu kan potatisen börja växa när det börjar bli lite mörkt. Vadå, undrar vi, har ni ingen nypotatis till midsommar? Nej, varför skall vi ha nypotatis till midsommar, men till surströmmingen behöver vi nypotatis och det är premiär nu i mitten på augusti!

Jaha, och börjar älgjakten redan? Då får vi till svar ett uttryck som vi har hört mycket den senaste tiden, ”Men skärp dig!” (fast på norrländska då) det är ju Ripa och Orre nu….

Oj, vad jag älskar Norrland och folket som bor här. Här har man perspektiv på saker och ting, vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Här slösas det inte energi på en massa och, men, alltså och därför. Här har man riktiga problem och inte några hittepå problem som vi brottas med nere i Skåne. Fast jag försöker hålla bägge fötterna på jorden och tänka att snart blir det mörkt och kallt här och det är väldigt långt till allt fast….. på vintern kan man åka skoter och skidor, då lyser snön upp och det blåser inte

På ett litet runt, vitt bord i Falsterbo har det länge stått ett litet fat som det står Kilforsen i blått på. Jag googlade på Kilforsen innan vi åkte och hittade det faktiskt längs med vår väg mor Nordkapp. Så efter skotten i Ådalen och hällristningarna i Nämforsen styrde vi bilen mot Kilforsen för att se stället där det söta lilla fatet troligen kom ifrån. Jag hade läst lite som hastigast om det på nätet och hamnade dels på en artikel om paret Erikssons kamp om att rädda en hotad by och sen stod det massor om ett kraftverk. Men ingenstans stod det något om en vacker fors, vilket jag föreställde mig att det skulle finnas vid Kilforsen, utan numera verkade det bara vara ett kraftverk och en öde by?

Jo visst var den öde, byn vid kraftverket, den till och med existerade inte överhuvudtaget, det fanns ingenting alls kvar av den en gång blomstrade byn där alla arbetarna som arbetade med kraftverket bodde. Men några rester måste man väl kunna finna, gator, grusplaner, hus, staket, brunnar vad som helst? Jag och Svante ger oss ut i skogen för att finna lämningarna av Kilforsen, men vi fann ingenting så när som på en stolpe med en vajer i som kanske har varit till för att jorda något…..

Så vad har då hänt? Jo, ett nytt stort kraftverk skulle byggas i Sverige, man skulle leda vatten från Fjällsjöälven genom en underjordisk tunnel till Ångermanälven. Bygget startade 1947 och avslutades 1954. Det innebar mängder av arbetstillfällen och ett litet samhälle byggdes upp kring kraftverket, med skola, Folkets Hus, sjukstuga, frisörer, post och bibliotek. Men det var under en väldigt kort period som samhället blomstrade och redan innan kraftverket var klart började husen rivas eller säljas för bortforsling, t ex finns idag Folkets Hus på Dannerotravet i Kramfors. Kvar finns endast ett boningshus och det var det som paret Eriksson kämpade för, men de måste ha tröttnat till slut för nu stod det en ”Till Salu” skylt vid vägkanten

Idag är Kilforsen Sveriges näst största vattenkraftverk med en normalårsproduktion på 970 GWh, för övrigt händer här ingenting alls mer än att då och då stannar det några turister och undrar var sjutton allt har tagit vägen.

Det lilla fatet på det lilla bordet i Falsterbo, var har det kommit från då? Jo, min far gjorde under sin studietid ett projektarbete i geologi här uppe i Kilforsen. Här fanns ett ypperligt tillfälle att studera svenska bergarter och deras beskaffenhet när man grävde och borrade sig ner i det svenska urberget. Så under en kort tid i sin ungdom bodde han faktiskt här uppe, troligen i Ramsele där vi också sen övernattade på natten tillsammans med hundratals dragspelsentusiaster. Jag har hittat lite bilder på nätet om hur det såg ut här när det begav sig och jag kan inte riktigt förstå att allt är helt borta nu men att pappa ändå lyckades köpa en liten souvenir härifrån….

Sen jag var liten har jag hört talas om Ådalen 31 och om skotten som tog fem arbetares liv och när jag nu är i närheten måste jag se platsen för denna historiska och tragiska händelse. Vi kör till Lunde och hittar efter en stunds letande något som verkar vara platsen där allt hände. Det är en tom grusplan som ligger lite i skymundan, det finns inga skyltar dit, men när vi väl är där hittar vi minnesmonumentet och några små skyltar om att en gång i tiden så sköt militären på regeringens order mot strejkande arbetare vars enda synd var hunger.

En direkt följd av Ådalen 31 blev att Sveriges Riksdag förbjöd användandet av militär trupp i sociala konflikter i fredstid.

 

Födelsedag

När man kör så här på de norrländska vägarna där milen verkar vara dubbelt så långa som de Skåne mil vi är vana vid, så hinner man fundera en del och speciellt en dag som idag då jag har lagt ytterligare ett år bakom mig. Jag tänker på mina senaste födelsedagar och var jag har varit just då.

2010 var vi på resande fot i Österike. Vi hade precis sålt gården i Äsperöd och flyttat till lägenhet på Gamla Stadshotellet för då var planen att vi skulle skaffa oss ett litet pensionat i Österike. Föga viste jag väl då att jag hade mitt absolut tuffaste år framför mig.

2011 var det dags att fylla jämnt och gissa om jag var lycklig för att jag fått en andra chans och verkligen fick bli 50 år. Året som gått, hade bestått av operation, cellgifter och strålning. Nu var jag friskförklarad, vi hade köpt hus på Kustvägen och detta firades med stor baluns på Båtklubben i Höganäs.

2012 blir vi lyckliga ägare till Rasmine en Rasmus 35:a. Martin har tillsammans med Henrik och David seglat hem den från Västervik och den 18:e angör de bryggan i Höganäs. Nu är det nya planer, inget pensionat i Österike utan nu skall vi segla jorden runt.

2013 vet jag faktiskt inte riktigt säkert var jag var någonstans, jag har troligen jobbat, vilket jag hade gjort alldeles för mycket den sista tiden. Den sommaren sa jag upp mig för att starta eget i stället.

2014 var jag och Martin inblåsta på Agersö i Danmark. Planen var att vi skulle segla söderut ner till Smålandsvattnen och eventuellt bort till Jylland eller Rügen, men vädret bestämde annorlunda och vi kom inte längre än till denna lilla ö utanför Själlands västkust.

2015 var jag hos Martins gudmor HannaRuth och hennes Winfred i Köln, fast det vet de inte om att jag fyllde år den dagen. Den här gången gick turen till Europa för att nu skulle vi sälja huset på Kustvägen och skaffa en pråm som vi kan kajka runt med i Europa.

2016 sitter jag i Gäddede på en camping i vår nya husbil och är tacksam för att jag fick ännu ett år.

Det finns ett märkligt ställe ute på Höga Kusten som heter Mannaminne.

De öppnar de flesta dagar vid kl:11.00 eller 12.00, då och då så tidigt som kl:09.00 men vissa dagar 10.00 eller kl:13.00. De stänger kl:17.00 eller 18.00, ibland ca 16.00. Då och då vid 21.00 eller 24.00. Vissa dagar är de där inte överhuvudtaget, men på sistone har de varit där jämt, utom ibland då de har varit borta. De är tacksamma om man berättar för andra om deras öppettider eftersom det underlättar ett besök hos dem när de verkligen är där och det har jag nu gjort.

Vi besökte dem en dag när de verkligen var där och här är ett mycket litet axplock av allt vi hittade där

 

Vi parkerar vid den södra entrén till Skuleskogen och lägger upp en vandringsrutt som verkar lagom för oss alla tre. Målet är Slåttdals skrevan som påminner väldigt mycket om Helvetesgapet i filmen om Ronja Rövardotter. Vägen dit är inte alls så enkel som vi trodde och svårast är det för Svante som vi måste hjälpa över de stora Klapperstensfälten.

Det som sen händer är att vi verkligen inser att vägen hit har varit väldigt ansträngande för Svante men att det inte kan bli mycket värre så vi väljer en annan väg hem till vårt lilla mobila hem (och detta beslut tror vi inte alls har något att göra med att jag aldrig kan gå samma väg tillbaka…..)

Det visar sig att detta vägval blir minst dubbelt så lång, kanske aningen lättare terräng, men ack så långt för trötta små tassar och stora 42:or med inbyggd hälsporre, även nätta små 38:or blev ganska så trötta och ömma. Vi insåg dessutom att det inte var Kullaberg vi var ute och spankulerade på och att om vi inte hann tillbaks innan mörkret föll så skulle vi inte hitta tillbaks överhuvudtaget.

Men vi hinner innan mörkret kommer och på vägen hade vi haft helt fantastiska vyer som gjorde strapatserna uthärdliga. Gammeldansken som väntade på oss när vi väl satt i vår Pössle efter fyra timmars vandring hade vi gjort oss väl förtjänta av!

 

Vi lunchade idag på en rastplats vid en liten fin sjö strax utanför Eskilstuna. Vi sitter där i lugna ro, dricker kaffe och äter våra mackor när plötsligt hela rastplatsen fylls av en stor rosa turistbuss och ett antal mindre skåpbilar. Ut ur bussen kommer några människor som har ett sådant utseende så att vi bägge tystnar och låter fantasin dra iväg med oss. Är det flyktingar från Syrien som skall transporteras till Norrland, eller kanske är det polska blåbärsplockare, alla röker några dricker öl och de flesta ser en aningen spända ut. En bagage lucka på sidan av bussen fälls upp och innan vi hinner se vad som finns där så kör en av alla skåpbilarna fram och vi förstår att något lastas över från bussen till bilen. Nu skenar våra fördomar hejdlöst och vi diskuterar vad som lastas, vem som är ledaren och om de kommer att skjuta oss för att vi inte skall kunna berätta vad vi sett…..

Jag tänkte jag skulle gå ut och ta en bild på aktiviteterna för att kunna lägga upp här på bloggen, men kom fram till att det nog var bättre att bara försvinna därifrån innan de hade bestämt sig för vad de skulle göra med oss, så tyvärr ingen bild idag