Författare: Lisa

Nu är vi här, på Nordkapp den nordligaste platsen på Europeiskt fastland.

Fast nu är det här en sanning med viss modifikation för Nordkapp ligger på en ö, nämligen Mageröya och hit kommer man numera via en tunnel på ca sju km under vattnet . Inte nog med det, för när vi väl är där ute så upptäcker vi att det egentligen är udden bredvid, Knivskjellodden, som är den nordligaste punkten, den sträcker sig nämligen ytterliga 1,5 km mot norr.

Fast den enda punkten som vi kan nå är Nordkapp, för både Knivskjellodden och Kinnarodden som är den egentliga nordligaste punkten på fastlandet tar det ca en dags vandring att nå och lika långt tillbaks och vi har inget tält med för övernattning.

Åter till Nordkapp, vi är verkligen inte ensamma om att vara här ute och då är det inte högsäsong nu.

Vi har fått betala drygt 500 NOK för att komma längst ut men då ingick inträdet på museet och vi fick komma och gå som vi ville i 24 timmar. Sen blev det ju ytterligare lite dyrare eftersom vi hade glömt mössor och köpte vars en där det står Nordkapp på. Vår tanke var att bo ute på klippan, men utan värme och med en temperatur som kryper ner mot nollan blir det lite tufft så vi kör till närmsta camping och övernattar istället och då passar det bra med en 24-timmars biljett, så att vi kan fortsätta att urforska klippan nästa dag. Jag måste säga att visst var det speciellt att stå och speja norrut och veta att nu är det bara Svalbard mellan mig och Nordpolen, men ärligt talat vet jag inte riktigt om jag förstår hur långt norrut jag är.

 Men ändå jag gör ett försök till att beskriva hur långt norrut jag är. Vi brukar prata om breddgrader och vi bor i Höganäs på 56:e bräddgraden, Stockholm ligger på 59:e bräddgraden, Island ligger strax söder om Polcirkeln som befinner sig på 66:e bräddgraden, Kiruna ligger på 67:e bräddgraden, Tromsö ligger på 69:e bräddgraden och Nordkapp ligger alltså på 71:e bräddgraden.

Vackert är det i varje fall, men det var vägen hit också, så min rekommendation är nog att ta rätt utrustning med och vandra antingen till Knivskjellsodden eller till Kinnarodden för då har man verkligen varit längst norrut.

Jag måste nog också berätta lite om Kautokeino. Kautokeino ligger alltså ca 4 mil in i Norge om man kommer från söder från Finland, närmare bestämt på 69:e breddgraden. Vi valde Kautokeino för på kartan så står det namnet i lite större skrift än de andra få orterna som finns utmärkta på vägen mellan Karesuando och Alta men jag måste erkänna att jag hade aldrig hört talas om Kautokeino tidigare. Här bor ca 1300 själar och jag tror att de flesta är samer. Kvinnan på campingen var helt övertygad om att vi måste stanna minst två nätter i Kautokeino, men jag var ihärdig och sa att en natt räcker. Men så här efteråt så ångrar jag mig nog lite, det är ju troligen på sådana här ställen som man finner det stora i det lilla. Vad fann vi då i Kautokeino, jo på campingen fann vi en tyska som var på väg med cykel till Alta där hon skulle jobba i vinter, vi fann ett italienskt par som hade farit hela vägen till Kautokeino för att titta på silver och nere i byn fann vi den Samiska Högskolan med samiska som huvudspråk. Allting här uppe står ju på minst två språk, samiska och norska/svenska/finska beroende på vilken sida om gränsen man befinner sig och det är ju självklart att det borde vara samiska som är huvudspråk här.

Vi tittade också in hos paret Juhl som jobbar med silver. Frank Juhl kom hit till Kautokeino från Danmark på femtiotalet och samerna upptäckte snart att han var duktig med det mesta och bad honom bl a att laga deras silver smycken. Samtidigt så hade Regine, en ung tyska, tagit tjänst som piga här i Kautokeino och så började deras historia tillsammans. Idag har de byggt upp sitt varumärke som silver smeder och är kända över hela världen. Deras fantastiska historia och deras ännu mer fantastiska hus som de till stor del har ritat och byggt helt själva är ett måste när man är i Kautokeino.

Sen är det Kautokeinoupproret 1852 då en grupp samer gick till angrepp mot representanter för det norska samhället. De dödade handelsmannen och länsmannen samt misshandlade kyrkoherden och ett stort antal samer som inte stod på upprorsmännens sida. Så vad var de så upprörda för? Jag har googlat lite om det här men misstänker att det egentligen är en riktigt lång historia och att det finns fler aspekter i det hela, men i korta drag handlar det om att upprorsmännen var nyväckta laestadianer och de som de gick till angrepp mot delade helt enkelt inte deras övertygelse. Alltså ett slags religionskrig fast i en del av världen som vi inte förknippar med religionskrig.

Kiruna och Malmberget är samhälle som står inför stora omvandlingar just nu, och det är inte så lite heller man skall nämligen flytta på bägge samhällena för att gruvan skall kunna utvidga och bryta mer malm. Hela detta resonemang låter så urbota dumt i mina öron, man kan väl för sjutton inte riva en massa helt funktionsdugliga hus bara för att gruvan vill utvidga, är det ingen som protesterar?

Vi åker alltså till Kiruna för att finna ut hur det ligger till. Camping som vi tar in på ligger nästan mitt i stan, alltså i det område som skall tömmas och bli gruva. På morgonen har vi bokat in oss på en guidad tur som skall ta oss ner i gruvan och där vi skall få en förklaring på hur de har tänkt, eller om de har tänkt överhuvudtaget.

Bussen avgår 9.00 och den skall ta oss ner i underjorden. Tre unga tjejer med reflexgula LKAB jackor skall guida oss och svara på alla våra frågor, det skall dessutom bjudas på fika nere i gruvan. Bussen kör in i mörkret och börjar sin nerfärd, guiden berättar att vägen som vi kör på heter 16 och är den mest trafikerade vägen i hela Kiruna kommun. Vi landar på 500 meter under marknivå för där är Besökscentrat, här bryts ingen malm längre utan det görs längre ner på 1300 meters djup.

Vår guide är väldigt duktig på att förklara hur hela brytningen går till och vad det är som händer med omgivningen och varför man måste flytta på Kiruna. Jag är inte alls lika duktig på att förklara och jag glömde ta bilder på just den här biten, men jag gör ett försök ändå. Man har alltså hittat en väldigt stor malmkropp i berget Kirunavaara, den är 4 km lång, ca 80 meter bred och beräknas sträcka sig åtminstone 2 km ner i marken. Malmkroppen ligger i marken med en lutning på omkring 60 grader. Från början bröt man malmen genom ett dagbrott, men någon gång på 60-talet valde man att gå under mark för att kunna få upp all malm. Man borrar sig rakt ner i gråberget bredvid malmkroppen i den delen av berget som sträcker sig in under malmkroppen, denna del av berget kallas Liggsidan. Från Liggsidan borrar man orter i sidledes horisontellt in i malmkroppen och från dessa orter borrar man spränghål upp i taket. Spränghålen fylls med sprängmedel och varje natt mellan kvart över ett och kvart i  två spränger man loss malmen som trillar ner i orterna. På dagarna forslas malmen därifrån av jättelika hjullastare som lastar den på en slags hissar som tar malmen upp till ytan.

 

 Gråberget på den andra sidan av malmkroppen, som ligger mer eller mindre ovanpå malmkroppen, kallar man för Hängsidan. Från Hängsidan trillar gråberget ner i tomrummet som bildas efter att man har tagit ut all malm och detta resulterar så småningom i att marken uppe vi ytan sjunker. Det är detta som är anledningen till att Kiruna måste flytta, för ovanpå Hängsidan av berget så har man alltså byggt Kiruna.

Okej, då vet vi varför Kiruna håller sjunka ner i marken, men det förklarar egentligen fortfarande inte varför Kiruna måste flyttas, kan man inte ställa krav på LKAB att sluta bryta malmen istället? Då tittar vår guide på oss och man ser att hon förstår att vi inte förstår. – Jo, det är rätt, om man slutar bryta malm så behöver vi inte flytta Kiruna, men då finns ju inte gruvan längre och då finns det inte många som bor kvar här längre och då kommer Kiruna försvinna helt istället….

Så lite jag vet och så komplexa problemen blir när man börjar fundera. På vägen upp ur underjorden slås jag av hur annorlunda min verklighet är jämfört med t ex en Kirunabos verklighet. Men ändå har vi samma drömmar, samma vardag, samma önskan om att det skall gå oss och våra nära väl här i livet. En del av oss får kanske kämpa lite mer än andra och för andra kan kanske en sådan här resa betyda att man får ett bättre perspektiv på tillvaron. 

För ca 40 år sedan vandrade jag en liten bit av Kungsleden med mina föräldrar, det här blev en upplevelse för mig som verkligen har satt sig på djupet. Jag har för mig att vi åkte tåg till Jokkmokk, där vi tog en buss till Kvikkjokk för att börja vår vandring. Vandringen sträckte sig från Kvikkjokk via Pårte-Aktse-Sitojaure och avslutades i Saltoluokta, en vandring på ca 7 mil. Saltoluokta ligger strax innan Stora Sjöfallet men den gången fanns det inte möjligheter att se Stora Sjöfallet eftersom vi hade en buss att passa. Så därför såg jag nu fram emot att få se detta fantastiska vattenfall, visserligen är ju även denna älv reglerad sedan länge, men fallet skall ändå vara något speciellt.

På campingen möts vi av en ung tjej som är väldigt trevlig och visar oss exakt var vi kan bo och att om vi vill ha frukost eller dagens lunch eller à la cart så erbjuder de det i restaurangen. Vi kan även boka in oss på Fiskeflyg som med helikopter tar oss på sight seeing över Stora Sjöfallet och det finns naturligtvis även en souvenir shop på anläggningen. Jösses tänker jag, så länge sedan, jag var redan imponerad av att man kunde köra vår Pössl hit, var nämligen lite orolig för hur vägarna i vildmarken skulle vara…..

Vi tar en liten kort vandring på kvällen till en fors som finns precis nedanför fallet. Tjejen i receptionen hade visserligen sagt att det var en ganska så enkel vandring man kunde göra nu på kvällen om man ville, men att den skulle vara asfalterad hade vi inte räknat med. Det visar sig att precis ute vid forsen som vi är på väg till har det tidigare funnits en camping men som nu är nedlagd av någon anledning. Man har troligen behållit vägen för att man skall kunna ta sig ut till vattnet även med barnvagn och rullstol.

Dagen där på vandrar vi den längre leden ända ut till Stora Sjöfallet och den är faktiskt inte asfalterad utan endast utmärkt med blå cirklar målade på stenarna. På vägen dit finns det en stenåldersboning och vi stannar till och funderar lite på dels hur det kunde vara att bo där och dels på hur man har kommit på att det faktiskt har varit en stenåldersboning där en gång i tiden.

Stora Sjöfallet är inte stort idag eftersom man för länge sedan har reglerat även den här älven, men med lite fantasi kan man bilda sig en uppfattning om hur det har sett ut en gång i tiden och då blir det helt otroligt imponerande.

Visst det är fantastiskt vackert här uppe i norr, och vi är lyckliga att vi har möjlighet att besöka alla dessa underbara platser, men det kostar på…. Skall det vara tillgängligt för alla måste vi bygga asfalterade vägar som vilken husbil som helst skall kunna ta sig fram på, det måste finnas boende och attraktioner utöver naturupplevelser som passar alla. Men det skapar en del jobb och vi lär oss mycket på t ex de fantastiska Naturrum som Naturvårdsverket har byggt upp lite här och var i landet. Naturrummet vid Stora Sjöfallet är dessutom konstruerat och byggt på ett sådant sätt att man skall kunna demontera det och sopa igen alla spår efter det den dagen då ingen är intresserad längre, men vi får väl hoppas att den dagen inte kommer.

Det vi tar med oss främst från Stora Sjöfallet är att vi blir mer varsamma när vi vistas i naturen, vi kollar en extra gång på rastplatsen så att vi inte har glömt kvar något skräp och vi ser tyvärr mer och mer spår och avtryck som vi människor lämnar efter oss