2016-08-23

Vi lämnar inte Jokkmokk förrän 14.30 eftersom vi har lagt ett par timmar på Ajtte, det samiska muséet, rekommenderas skarpt. Idag är det varmt och skönt, nästan 20 grader och solen skiner, men det har regnat hela natten. Vi fortsätter bara en liten bit till norrut längs med E45:an för att svänga av i Porjus mot Stora Sjöfallet. Kraftverket i Porjus är målat i fina färger med samiska motiv, till förtret för många samer fick vi lära oss på muséet. När man byggde kraftverket och dämde upp Stora Lulevattnet så blev de tvungna att finna en ny väg för sina renar. Samerna anser att de inte har fått någon del av den ökade samhällsnyttan som ett kraftverk är, utan tvärtom har de fått betala för det och att dessutom dekorera det med samiska motiv är ett hån mot dem. Vi kör vidare längs med Lulevattnet upp till Stora Sjöfallet och idag har vi kört 154 km, den sista biten i storm och med en temperatur under 10 grader.

Kvinnor på vägen

Vi möter många intressanta människor på vägen och de flesta av dessa är kvinnor. Huruvida det nu är så att de flesta intressanta människor är kvinnor eller om det är så att det bara råkar vara kvinnor de vi får kontakt med låter jag vara osagt

Tove

Tove är 19 år och arbetar som guide i LKAB’s gruva under Kiruna. Hon har en väldigt krass eller kanske en ganska så sund syn på sin tillvaro i Kiruna. När hon berättar för oss om hur delar av Kiruna måste flyttas/rivas för att gruvan skall kunna bryta mer malm, får hon frågan om hon inte tycker det är fel och vad händer när gruvan vill bryta ytterligare malm, då måste ni ju flytta igen? Jo, men det är ju så att om inte gruvan finns så finns inte Kiruna, så vill vi ha kvar Kiruna så måste gruvan få finnas, det visste vi redan för hundra år sedan.

Holländskan

På en liten camping utanför Jokkmokk möter vi kvinnan som styr sin camping med järnhand. Hon dirigerar tyskar, polacker, svenskar och norrmän med samma motto: Passar det inte så ”Raus!” Två tyska sällskap passar det inte så de får lämna, men vi andra stannar kvar och känner oss trygga under hennes beskydd. Hur hon hamnat i Jokkmokk förtäljer inte historien, men nu sysslar hon med att förutom campingen, hyra ut cyklar, wood-writing, dvs göra tavlor i trä med hjälp av en brännpenna samt att sätta ihop aktivitetsprogram för hugade turister.

Tyskan

Är 52 år gammal och vi träffar på henne på campingen i Kautokeino, hon har lämnat Flensburg i början på april per cykel och har nu cyklat mellan tre och tio mil per dag. Hennes mål är Alta där hon skall jobba fyra timmar om dagen för mat och uppehälle på en skidanläggning och när våren kommer i maj/april ger hon sig av hemåt igen via Finland och Baltikum länderna. Hon förfasas över att det är så skräpigt här i norra Sverige, är det samerna som skräpar ner, undrar hon. Den frågan skulle vi som konflikträdda svenskar aldrig våga ställa.

Norskan

Denna norska dam, nyss fyllda 60 stoppar oss precis utanför Svappavaara, hon har kört torrt med sitt husvagnsekipage. Vi erbjuder henne lift till macken i Svappavaara och på vägen lyckas hon få en vägarbetare att tömma ut en av de dunkar han använder till sin arbetsmaskin så att hon kunde få låna den till att tanka bensin i. På vägen till macken berättar hon om ett Tjeckiskt par som hon hade hjälpt när deras bil hade havererat ute i ödemarken: ”De blev så glada att de kasta sig om halsen på mig och gav mig en flaska tjeckisk konjak, den kan ni nu få istället och jag lovar att de såg väldigt ordentliga ut så det är nog inge fel på konjaken” Vad gör du då här ute alldeles själv med en husvagn, undrade jag. Jo, jag har varit och plockat hjortron, 92 kg blev det, men jag har sålt allt har bara två lådor kvar. Nu skulle jag egentligen äta fisk med min dotter i Narvik, men jag fick ”sån reislust” och jag kunde inte vänta tills klockan fem då hon slutade arbeta så jag gjorde iordning fisken till henne och sen så packade jag och for. Men jag skall aldrig mer ha så lite bensin i bilen.

Stockholmskan

Denna kvinna träffade vi ca 500 meter under jorden i Kiruna, när vi satt och fikade i det underjordiska caféet. – Jag skall börja ett nytt jobb på måndag, mina barn har redan börjat skolan och min man jobbar så jag visste inte vad jag skulle göra de här sista sommardagarna. Då kom jag på att jag hade en massa SAS-poäng över och tänkte att de kunde jag ju använda, åka till Birmingham eller något.  Så därför är jag nu här i en gruva och har verkligen fått uppleva något som är långt ifrån Thailand och de ställen vi brukar semestra på. Själv tänkte jag att Kiruna och Birmingham är väl kanske inte riktigt samma sak men då kom Tove och sa att vi måste skynda oss till bussen som skulle ta oss upp ur gruvan och jag fick aldrig tillfälle fråga henne om hur Birmingham kunde bli Kiruna eller om hon visste om att hon var i Kiruna.

Svarta Björn

Svarta Björn var en kvinna som levde en kort tid från ca 1870 till 1900 och som sökte äventyret eller en möjlighet att försörja sig genom att ta anställning som kocka för Rallarna som byggde inlandsbanan. På hennes gravsten har man fått ändra namnet tre gånger efterhand som att man har kommit på att hon nog var någon annan. Första gången jag stötte på henne var på det samiska muséet i Jokkmokk, där det påstods att hon egentligen var en same, sen i Norge påstår man bestämt att hon var en vanlig norsk pike som tog anställning som kocka på banan mellan Narvik och Kiruna.  En del påstår att hon dog på grund av skadorna hon fick i ett slagsmål med en annan rallarkocka, medan andra påstår att hon dog i tuberkulos. Vi får nog aldrig reda på exakt vem hon var och hur hennes liv såg ut, men det vi kan konstatera är att hon säkert arbetade hårt från morgon till sena kväll och var nog egentligen ingen ängel.

2106-08-22

Idag blir det avfärd vid 9.30-tiden, det är 11 grader varmt och lite molnigt. Vi kör tillbaks till Arjeplog och är så småningom tillbaks på E45:an vid Arvidsjaur, nu bär det av norrut igen, Jokkmokk är målet för dagen. Vi når vårt mål i god tid innan regnet börjar och finner en campingplats på Skabre camping strax utanför Jokkmokk. Här är billigt, mysigt och fiskelyckan är med oss. Idag har vi kört 330 km.

2016-08-20

Lämnar Vilhelmina 11.30 i ösregn, idag är målet Arjeplog och det blir köra hela dan. Vi korsar Blå vägen i Storuman och ett par mil innan Arvidsjaur svänger vi av mot Arjeplog. Väl framme i Arjeplog är det för mycket vattenrutschbana och för lite vildmark så vi kör vidare in i Laisvall-dalen. Längst inne i dalen strax innan Adolfsström hittar vi en camping i Gautosjö där vi stannar. Idag har vi kört 311 km och totalt denna första vecka har vi kört ca 224 mil.

2016-08-19

Vi startar från Gäddede 10.30 ( våra morgonvanor börjar mer och mer likna förmiddagsvanor), det är hyfsat varmt idag, 17,5 grader och molnigt. Vi kör först tillbaks längs med Vildmarksvägen en bit för att vi inte skall missa Hällingsåfallet som ligger längst in i en kanjon som man når efter 2,5 km vandring. Därefter fortsätter vi Vildmarksvägen upp på Stekenjokk-platån, Fatmomakke och Marsfjället – nattläger finner vi i Vilhelmina och idag har vi kört 278 km.

 

Om bloggen

Det är lite svårt med uppkopplingen här ute i vildmarken, just nu sitter jag utanför Östra skolan i Jokkmokk och försöker uppdatera så mycket som möjligt innan Same-muséet öppnar .

Jag har också fått lite kommentarer på spanska, har ingen aning vad där står och tror inte jag vill veta det heller, skall försöka hitta på ett sätt att mota bort dessa från bloggen.

Jag har tänkt mig någon slags struktur också, därför finns det en kategori som heter färdvägar. Här tänkte jag bara väldigt enkelt beskriva vår väg, men det är möjligt att det uppfattas lite rörigt. Jag tänkte också ha en kategori, Djur & Natur, men nu öppnar muséet så det får bli en annan gång.

Laisvallsdalen

Nästa mål på vår resa var Arjeplog, men när vi kom till Arjeplog så var det för mycket vattenrutschbana och för lite vildmark så vi körde vidare upp mot fjällen och hamnade i en dal där Laisälven rinner igenom. Vägen slingrar sig runt bergsväggarna som stupar ner i älven som periodvis är en stor sjö, Laisan. Tankarna far till Gardasjön och likheten är slående så när som på att det knappt finns något folk här. Längst in i dalen landar vi på en camping som drivs av en familj med många barn, det tror vi alla fall med tanke på antalet barncyklar i olika storlek som ligger huller om buller lite överallt. Jo säger kvinnan vi möter i receptionen, det är min son som driver stället fast han är inte hemma nu för han är på bröllop så jag passar campingen och de minsta barnen.

Vi beslutar oss för att stanna två nätter och Martin köper fiskekort för nu skall det fiskas! Men det regnar och är kallt och vi har kört många mil så det blir korv till kvällsmat i stället för nyfångad Röding.

Nästa dag skiner solen och ingen fisk vill nappa i fint väder så vi ger oss ut på vandring istället. Låna en båt och ro över till andra sidan, säger farmor, där är det inte så kuperat och det finns en bred upptrampad stig till Bäversjön så det är lättare att gå där. Hmpf… vad tror hon om oss att vi är några jäkla veklingar, men okej då för hundens skull han börjar ju bli lite gammal.

Det blev en alldeles underbar walkabout fast vi undrar hur andra icke breda och mer kuperade stigar ser ut mätt med norrländska mått. Tillbaks igen återupptar Martin jobbet med att fånga kvällsmaten men som sagt var ingen fisk vill nappa när det är fint väder så det blir soppa till kvällsmat.

Här skall fiskas!
Här skall fiskas!
Njalvadssjön
Njalvadssjön
Slutdestination - Bäversjön
Slutdestination – Bäversjön
Ett sista försök att fånga rödingen
Ett sista försök att fånga rödingen

Vildmarksvägen

I Strömsund svänger man av E45:an in på något som heter Vildmarksvägen. Man beskriver det som att ”Fjällvandra på hjul, en praktfull 500 km låg resa genom ofördärvade vildmarker i den norra fjällvärlden”

Det börjar bli tyst i bilen nu, vi bara sitter och tittar och tittar på allt detta underbara som far förbi våra rutor. Det är älvar, sjöar, skogar, myrar och berg och vi är helt förstummade. Vi övernattar i Gäddede som ligger bara några kilometer från den norska gränsen och av någon anledning är de flesta inrättningar i denna lilla by två språkiga.20160819_103624 - kopia (2)

Poolen är tyvärr stängd för det börjar bli svårt att hålla värmen i den nu när temperaturen kryper ner mot nollan på natten, och på natten får vi sätta i gång en värme fläkt i bilen. Det är så att värmaren i bilen la av i Ramsele och fast att Anders i Dorotea la två timmar på att felsöka den så är den fortfarande trasig.

Dagen därpå kör vi till något som heter Hällingsåfallet, vi parkerar på en rastplats och vandrar de sista 2,5 km till fallet. Det här är enligt broschyren världens mest Brunbjörnstäta område och fast vi är skåningar och har svårt att ta sådant på fullaste allvar så är vi ändå väldigt allvarsamma nu när vi vandrar ensamma i skogen. Sista kilometern går genom en kanjon som har blivit till genom att fallet gräver sig igenom berget 1 dm om året och det är så otroligt vackert nu att vi glömmer allt om björnar, mygg, knott och annat otyg.

Färden går nu vidare norrut och vi kommer så småningom till Stekenjokk-platån, nu är vi som högst 867 meter över havet och vi är upp på kalfjället. Fast det låter så fel med kalfjäll, för det är verkligen inte kalt här. Det är så mycket som växer och frodas här och på sina ställen ser det ut som om berget står i brand.

 

Hur långt skall vi gå? Kan man se bilen?
Hur långt skall vi gå? Kan man se bilen?
Trött men lycklig
Trött men lycklig

Efter Stekenjokk svänger man österut igen tillbaks mot E45:an och vi finner nattläger på en mycket trevlig camping i Vilhelmina där Martin kan bada bastu och om vi hade kommit en lördag hade vi blivit bjudna på rökt Aborre.

Tid för potatisen

En sak som man som skåning lägger märke till här upp i Norrland är att allt sker på en och samma gång, det är så kort tid som det är ljust och varmt och då skall allt ske. Vi har sett att det vi kallar sommarblommor hemma blommar för fullt nu samtidigt som björkens löv börjar bli gula. Allt är så intensivt de här korta sommarmånaderna och sen är det slut.

Fel, hör vi en norrländsk dam utropa när vi ojar oss över de stackars norrlänningarna, det är nu allt börjar! Nu kommer jakten, svampen och hjortronen och nu kan potatisen börja växa när det börjar bli lite mörkt. Vadå, undrar vi, har ni ingen nypotatis till midsommar? Nej, varför skall vi ha nypotatis till midsommar, men till surströmmingen behöver vi nypotatis och det är premiär nu i mitten på augusti!

Jaha, och börjar älgjakten redan? Då får vi till svar ett uttryck som vi har hört mycket den senaste tiden, ”Men skärp dig!” (fast på norrländska då) det är ju Ripa och Orre nu….

Oj, vad jag älskar Norrland och folket som bor här. Här har man perspektiv på saker och ting, vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Här slösas det inte energi på en massa och, men, alltså och därför. Här har man riktiga problem och inte några hittepå problem som vi brottas med nere i Skåne. Fast jag försöker hålla bägge fötterna på jorden och tänka att snart blir det mörkt och kallt här och det är väldigt långt till allt fast….. på vintern kan man åka skoter och skidor, då lyser snön upp och det blåser inte