september 2016 – Sida 2 – Se det lilla i det stora

2016-09-05

Idag har vi tänkt oss att fortsätta längs med Helgelandskysten, vi vet inte riktigt hur långt vi kommer och det finns många färjor på vägen. Den förta färjan för dagen går ifrån Föröya, precis bredvid campingen och tar ca 20 minuter. Till nästa färja är det knappt 2 mil så den bör vi ju också hinna med. När vi kommer fram så har precis en färja gått och jag börjar rota i tidtabellen för att se när nästa går…. kl 15.20 och nu är klockan 10.30. – Ja, säger några dagisfröknar som har fruktstund med sina barn på hamnplanen, så är det att bo så här långt ut på öarna. Okej, vad göra? Tja vädret är härligt och vi har semester så vi gillar läget. Först går vi och handlar lite i handelsboden, sen går jag på tur med Svante medan Martin fiskar, vi lagar mat och till slut så kommer färjan igen.

Den här färjan tar lite längre tid så vi går upp i salongen och gör oss hemmastadda, några tyskar som Martin har slagit sig i slang med berättar om vad vi inte får missa på vår väg ner längs med kusten. Sen uppstår en diskussion om polcirkeln, färjan kommer ju att korsa polcirkeln, har de ritat ett sträck i vattnet ….. ha, ha, ha.

Nej, inget sträck i vattnet, men väl en glob på en kobbe som taade om för oss att nu korsar vi polcirkeln igen

Den här bilden är från den 22/8 när vi korsade polcirkeln förra gången. Det var strax söder om Jokkmokk och en hel evighet sedan.

Färjan stannar vi varenda mjölkbord och vi har full koll på hur många som går på och av, bilarna på färjan är dessutom placerade med nosen åt olika håll beroende på var de skall av, snacka om logistik på hög nivå.

Jaha, bara en som skall gå av här , ingen som skall på? Säkert?

Ja det är rätt pojkar, det är den Volvon och traktorn som skall av här

Vi hinner med en färja till innan vi tycker det är nock för idag, nattläger idag blir i Sandnessjön precis intill De Sju Systrarna. Idag har vi kört 160 km

Hur jag än räknar får jag de bara till fem, och på bild får jag bara med fyra samtidigt, ni får googla dem istället. Men vår lilla bobil gör sig alltid bra i bild. — De sju systrarna. fast hur jag än räknar får jag de bara till fem, och på bild får jag bara med fyra samtidigt, ni får googla dem istället. Men vår lilla bobil gör sig alltid bra i bild.

2016-09-04

Igår hade vi alltså kört drygt 600 mil på vår resa, jag har ju trott att den skulle landa på 800 mil, men det dyker hela tiden upp massor med saker att se och göra så vi får väl se var det slutar.

Vi lämnar Mörviksbotn kl 10, det är 10 grader varmt och regnet hänger i luften. Våra resdagar ser ungefär ut så här: Jag har i stort redan hemma sett ut ungefär vart vi skall åka, sen beror det på dagsformen, vädret och vad vi lyckas googla vart vi hamnar. Idag är planen att vi skall följa Helgelandskysten. Vi stannar till vid Saltströmmen strax söder om Bodö. Detta fenomen har vi sett tidigare, men det är fortfarande lika fascinerande. Över huvudtaget så är det här med ebb och flod lite svårt att få in, visst det är månens dragningskraft som ligger bakom det hela, men varför blir det ebb/flod på bägge sidor av jordklotet samtidigt t ex. Jag skall inte krångla mig in på det spåret, vi har haft många, långa och smått hetsiga diskussioner om det här i bilen redan, så jag konstaterar bara att Saltströmmen är världens snabbaste tidvattenström, den kommer upp i 22 knop och det är mäktigt.

Ja, det syns kanske inte så bra på den här bilden, men fyra ggr per dygn strömmar alltså vattnet under den här bron i 22 knop, två ggr in i fjorden och 2 ggr ut i havet

Vi fortsätter vår väg söderut längs med Norge vackra kust och under tiden googlar jag lite om Svartisen, för det står också på vår ”Att göra lista”. Svartisen är Norges näst största glaciär och den här skall vara väldigt lätt tillgänglig, bara 7 m ö h. Men ack o ve man måste åka båt till den och det är sista dagen på säsongen idag! Man kan inte stressa på de norska vägarna med en husbil, även om det är en liten husbil, så vi chansar, går det så går det. Framme vid kajkanten finns ett telefonnummer som vi kan ringa och killen som svarar säger: ”Rolig, jeg är hos deg om ti minuter”.

Båten som skall ta oss ut till Svartisen

Ombord på den lilla båten får vi reda på att sista båten hem från glaciären 2016 går kl 17.00 så vi har drygt en timme på oss att cykla fram till glaciären och sen klättra upp för att känna på isen, bara klättringen tar ca 30 minuter om man är lite flink, men säger kapten när vi är på väg att kasta oss upp på cyklarna, ta min bil istället. Vi tar tacksamt emot bilnycklarna och sen kör vi rally fram tills att vägen tar slut, småspringer fram till där klättringen börjar och sen klättrar vi. Man måste klättra i bäcken för berget är ganska så halt i regnet, men det spelar ingen roll för vi skall upp.

Man var tvungen att klättra i bäcken för att inte halka på berget.

Nu kommer vi inte ända fram men vi kommer väldigt nära och jag hinner t o m skriva i loggboken som ligger uppe vid glaciären att ”Glifbergs was here”.

Sen gick nerfarten i samma rasande tempo, adrenalinet var fortfarande på topp och den lilla bilen skumpade fram i rallyfart och precis innan sista färjan för året skulle gå så sladdade vi in vid kajen och kunde hoppa på färjan. Väl tillbaks hos Svante i vår lilla husbil så började vi fundera på vad som hade kunnat hända om vi hade trampat snett eller något annat tokigt, men äsch nu är vi ju här på en ny campingplats och vi har fått se Svartisen på riktigt nära håll, fast den ligger nog drygt 150 m över havet, inte sju som någon påstod. Idag har vi kört 282 km.

2016-09-03

Vi lämnar Sortland kl 10, solen skiner och det är 11 grader varmt. Vi kör norrut upp mot Andenes för att utforska den delen av Västerålen.

På väg till Andenes, träffade vi igen på Hurtigrutten

Det här är en vacker väg (en av Norges alla Nasjonalveger) som slingrar sig längs med yttersta kusten på Andöya, men idag ligger Norska havet nästan alldeles stilla. Bergen stupar brant ner i havet och mellan bergen finns det fantastiska sandstränder.

Otroligt fina sandstränder mellan bergen på Andöya

Hade det bara varit ”lite” varmare så hade vi helt klart kastat oss i böljan, nu fick Svante stå för badandet.

Väl uppe i Andenes ser vi på kartan att vi åter igen är norr om Treriksröset, så nu när vi tycker att vi börjar komma lite söderut så är vi alltså fortfarande norr om Sverige, märkligt. Men nu vänder vi söderut på riktigt vi följer den andra sidan av Andöya ner mot Sortland igen, fortsätter ner mot ett litet färjeläge som heter Lödingen där vi tar färjan över till Bognes.

Färjan från Lödingen, det här är den första av många….

Alla ombord sitter med näsan tryckta mot rutorna och spanar efter Späckhuggare vilket det skall vara gott om just här, men vi ser inga. Nu börjar det märkas att vi är off season då camping efter camping är stängda och än så länge är det så pass kallt att vi måste ha el till vår lilla värmefläkt. Först i Mörsvikbotn hittar vi en öppen camping, idag har vi kört 371 km

2016-09-02

Idag tänkte vi inte köra så mycket för idag skall vi spela golf. Efter en mycket rolig golfrunda vänder vi näsan åter mot Norge på E10:an och fortsätter på denna förbi Narvik och ända ut till Gullesfjordbotn där vi svänger av upp mot Sortland på Västerålen. Sortland har vi goa minnen från när vi var här med Gun och Bengt-Olov. Då satt vi ute hela natten och tittade på en sol som bara kort snuddade vid vattenytan innan den åter igen gick upp. Idag blev det ändå 249 km körda fast att vi inte startade förrän kl 15 från Björkliden.

På väg till Sortland fann vi den här lilla blyga varelsen vid vägkanten. Norrmännen har tre sätt att varna för älg, Först den vanliga skylten, sen på nästa är där ett tillägg om "Stor fare för älg" och på den sista, med code red, står det "Extremt stor fare för älg" — På väg till Sortland fann vi den här lilla blyga varelsen vid vägkanten. Norrmännen har tre sätt att varna för älg: Först den vanliga skylten med älgen på, sen på nästa är där ett tillägg om ”Stor fare för älg” och på den sista, code red, står det ”Extremt stor fare för älg”.

Björkliden

I Björkliden på den svenska sidan hamnade vi efter en lång körning från Tromsö. Det här är den klassiska vinterorten i Sverige, hit tar man tåget och sen bor man gott på hotellet, åker skidor, sitter och myser framför brasan och äter god mat. Ja, det kan jag mycket väl tänka mig någon gång, men nu är det sommar, eller ja nästan i varje fall och även nu skulle jag kunna tänka mig att mysa framför brasan på hotellet. Men vi har bestämt att vi skall spela golf på Sveriges nordligaste bana. Jag läste någonstans att det t o m skulle vara världens nordligaste bana, men det tror jag inte riktigt på, vi har i varje fall träffat på minst två banor på vår väg ner från norr och jämfört med dem så ligger Björkliden ganska så långt söderut.

Nej, nej Martin du får vänta till nästa år, sista liften gick den 8 maj... — Nej, nej Martin du får vänta till nästa år, sista liften gick den 8 maj…

Vi börjar morgonen med att mjuka upp med en lätt promenad till ett vattenfall. Efter det här vattenfallet är det fotoförbud på vattenfall, det har även tidigare blivit fotoförbud på renar, men visst är det fint, både renar och vattenfall.

Vattenfall, hur mår du? Det är härligt men svårt och vått att sjunga med ett vattenfall..... — – Vattenfall, hur mår du? – Öhh, va, jaha, jo jag mår bra…. – Det är härligt men svårt och vått att sjunga med ett vattenfall…..

Vi ser även ”Guldvagnen” från LKAB, deras tåg dras av två lokomotiv och antalet vagnar är 68 med vardera 100 ton malm i varje. Företaget som fick ordern på alla vagnarna av LKAB gjorde den 1000:de vagen i guld, eller målade den gul i varje fall, och när man ser den betyder det tur. Det passar ju bra idag när det är tävling som gäller på niohåls banan.

Ser ni Guldvagnen, där mellan björkarna...? — Ser ni Guldvagnen, där mellan björkarna…?

Första hålet ett par 4 på 223 meter, jag gör ett bra utslag med sjuan och landar femtio meter fram… nej, nej jag skal inte trötta ut er med att referera hela banan.

Men det jag kan säga om banan är att den är fantastisk rolig att spela och utsikten är hänförande från alla hål och håll. Jag skall väl också nämna att Martin vann, men det var jag som fick greenträff på sjuan!

Vagnförbud råder på banan och det var ju tur att man slapp och asa på det eländet.

Svante var en duktig åskådare, han stärkte sig emellanåt med lite renskit…. ja vaddå det är ju ren skit!

Lapporten visade sig en kort minut för oss på femte utslaget

Sjunde hålet, finns ingen fairway bara utslag och green.

Åttonde hålet, banans vackraste hål enligt mig

2016-09-01

Idag tänkte vi göra Tromsö, de flesta vi har pratat med säger att Tromsö är inget att se, men vi vill ändå ge det en chans. Det är varmt idag hela 13 grader och vi har fortfarande semester, kan det bli så mycket bättre?

Tromsö är säkert en stad man bör se, men att hitta en parkeringsplats för vår lilla husbil var näst intill omöjligt.

Vi hittade visserligen väldigt många tomma parkeringsplatser mitt inne i byn, det enda vi behövde göra var att ladda ner en app, koppla ett bankkort till appen och starta ett konto, sen kunde vi börja parkera. Men min uppkoppling till nätet är inte den bästa och det lilla jag kan koppla upp kostar en hel del så det skulle bli en väldigt dyr parkering för oss, men nästa gång, då skall vi vara bättre förberedda. Vi lämnar Tromsö och sätter kurs mot Narvik och Riksgränsen istället. Tillbaka längs med E8:an till Nordkjosbotn, här kommer vi på kära gamla E6:an igen och följer den nästan hela vägen till Narvik.

Närmre än så här kom vi inte Narvik den här gången

Strax innan Narvik kommer E10:an från Sverige och vi fortsätter in på den upp över fjället. Vid Riksgränsen ansluter järnvägen från Narvik, och då slår det oss att vi har inte sett en järnväg sedan Kiruna tror vi. Vid närmare titt på kartan så är det nog så att det finns inga järnvägar längre norr ut, jo i Ryssland en dit vågade vi ju oss inte.

Det känns lite som att nu börjar vi verkligen komma söderut igen, fast fortfarande är det en bra bit kvar tills vi kommer söder om Polcirkeln. Vi hittar en camping i Björkliden där vi har en fi nutsikt över Lapporten, idag har vi kört 352 km.

2016-08-31

Nu är det dags att börja ta sig söderut, vi befinner oss fortfarande på 70:de breddgraden och hur härligt det än här uppe i norr så har vi en lång väg hem och mycket vi vill se och uppleva på vägen. Vi startar 9.15 från Hammerfest, solen skiner och det är 11,5 grader. Vi siktar på Tromsö men vi har ingen aning om hur långt vi kommer att hinna idag. Vägen tar oss tillbaks till E6:an och vi följer denna över fjället, tills vi når Alta igen. På den här vägen kom vi för en fyra-fem dagar sedan när vi var på väg norrut mot Nordkapp, det känns som en hel evighet. Efter Alta följde vi kusten mot Tromsö och vi diskuterade om det var lönt att ta färjan från Olderdalen och sen fortsätta mot nästa färja vid Svensby, men säsongen är över och därmed är det glest med färjorna, så vi tog den låååånga vägen förbi Skibotn och Nordkjosbotn. Från Skibotn går vägen till Treriksröset och där ifrån har vi kommit en gång tidigare med Gun och Bengt-Olov.

Vi landade ganska så sent på en camping tre mil innan Tromsö och den här campingen var nog Norges absolut risigaste camping, tvivlar på att den är kvar en vecka till. Idag har vi haft en lång körning, 523 km.

Hammerfest

Hammerfest är en fin liten stad vars historia går långt tillbaks i tiden. Deras huvudsakliga näring har varit Ishavsfiske och fisken har de bl a bytt mot korn från Ryssland, sk Pomorhandel. Idag är det väl fortfarande fisket som står för stor del av försörjningen, men jag tror att även Hurtigrutten bidrar med en del inkomster för de boende.

Hurtigruten, inkomstkälla och nöje för många, dessutom är det vackra båtar.

Trots att staden ligger så utsatt och har blivit ödelagd av både orkaner och bränder så har den rest sig igen varje gång. Sista gången staden blev förstörd var under andra världskriget när Tyskarna retirerade från Nordkalotten. Det kom order direkt från Hitler att allt skulle förstöras och att man inte fick visa någon som helst medlidande med de boende. Detta innebar att många norrmän tvångsförflyttades från hela nord Norge och så även från Hammerfest som blev total förstört, bara ett litet gravkapell skall ha funnits kvar efter att tyskarna lämnade den 10 februari 1945. Om allt detta kan man lära sig mer på Gjenreisningsmuséet i Hammerfest, vilket vi gjorde.

Titta vad vi hittade på Gjenreisningsmuséet, en liten Höganäs kruka.

Som en liten parantes kan jag nämna att nere vid Hurtigruttkajen, där turistinformationen finns och där de flesta turister hamnar förr eller senare, nämns inte med en stavelse att Hammerfest blev totalförstört av tyskarna 1945, däremot finns det en Isbjörnsklubb som man kan gå med i.

Efter all denna historia var vi tvungna att ge oss ut på tur, upp på berget för att få lite perspektiv på saker och ting.

Vi funderar på hur det hade kunde varit om även Sverige hade blivit ockuperat

2016-08-30

Idag är det shortsväder påstår Martin när vi vaknar, nja inte riktigt kanske men det är skönt väder i varje fall, hyfsat varmt, 12,5 grader och solsken. Vi lämnar campingen i Stabbursnes kl 10 och tar igen sikte på Hammerfest. Vägen går längs med Porsangerfjorden upp till Olderfjord där avtagsvägen till Nordkapp finns, men där har vi varit så vi fortsätter över berget till Kvalsund och ut på Kvalöya för att landa i Hammerfest strax efter lunch.

Nu är vi i civilisationen igen, Hammerfest är en stad på knappt 8 000 invånare och det känns faktiskt lite exotiskt att ha liv och rörelse omkring sig igen. Hurtigrutten har angjort bryggan och vi fotograferar den och traskar sedan upp till Gjenreisningsmuséet. Idag har vi kört 133 km

Hurtigruttens NordNorge har angjort bryggan

Björkdöden

På flera ställen när vi har kört här uppe norr om polcirkeln har vi stött på område, ja faktiskt hela dalar, där det ser ut som om det har farit fram en skogsbrand. Men när vi tittar lite noggrannare så verkar det som om det bara är fjällbjörken som har brunnit. Som vanligt så vänder vi oss till Google (vad gjorde man innan man kunde googla?).

Nej, det har inte brunnit utan det är den bladätande Björkmätarlarven som har farit fram. Björkmätaren är en fjäril, vars larver lever av att äta björkblad. Under en kort tid på sommaren äter larverna löv runt omkring i fjällområdet innan de sedan förpuppar sig. På vissa ställen kan stora områden bli helt kalätna av larverna. I allmänhet återhämtar sig skogen, även om det kan ta ganska många år. Men i vissa fall, om angreppen pågår i flera år, så kan det bli så att skogen delvis dör.

Tydligen brukar Björkmätarens kalätningar ske ungefär vart tionde år, men på grund av varmare vintrar verkar kalätningarna förekomma oftare, säger de som har studerat den här lilla gynnaren.

Vi är lite bekymrade över detta och Martin pratar med några damer från Norrland, om hur de ser på det hela. Har det blivit mer med åren och kommer björkarna att återhämta sig? – Nej, nej det är så här varje höst förklarar de, bladen gulnar och trillar av, men till våren kommer de tillbaks igen, det hör liksom till….. Nej, det är ju klart att bara för att man är från Norrland så innebär det inte att man kan allt om skog och natur, även här finns det stadsbor.

Så långt ögat når är fjällbjörken mer eller mindre helt avlövad av Björkmätarlarven