Månad: augusti 2016

Det är lite svårt med uppkopplingen här ute i vildmarken, just nu sitter jag utanför Östra skolan i Jokkmokk och försöker uppdatera så mycket som möjligt innan Same-muséet öppnar .

Jag har också fått lite kommentarer på spanska, har ingen aning vad där står och tror inte jag vill veta det heller, skall försöka hitta på ett sätt att mota bort dessa från bloggen.

Jag har tänkt mig någon slags struktur också, därför finns det en kategori som heter färdvägar. Här tänkte jag bara väldigt enkelt beskriva vår väg, men det är möjligt att det uppfattas lite rörigt. Jag tänkte också ha en kategori, Djur & Natur, men nu öppnar muséet så det får bli en annan gång.

Nästa mål på vår resa var Arjeplog, men när vi kom till Arjeplog så var det för mycket vattenrutschbana och för lite vildmark så vi körde vidare upp mot fjällen och hamnade i en dal där Laisälven rinner igenom. Vägen slingrar sig runt bergsväggarna som stupar ner i älven som periodvis är en stor sjö, Laisan. Tankarna far till Gardasjön och likheten är slående så när som på att det knappt finns något folk här. Längst in i dalen landar vi på en camping som drivs av en familj med många barn, det tror vi alla fall med tanke på antalet barncyklar i olika storlek som ligger huller om buller lite överallt. Jo säger kvinnan vi möter i receptionen, det är min son som driver stället fast han är inte hemma nu för han är på bröllop så jag passar campingen och de minsta barnen.

Vi beslutar oss för att stanna två nätter och Martin köper fiskekort för nu skall det fiskas! Men det regnar och är kallt och vi har kört många mil så det blir korv till kvällsmat i stället för nyfångad Röding.

Nästa dag skiner solen och ingen fisk vill nappa i fint väder så vi ger oss ut på vandring istället. Låna en båt och ro över till andra sidan, säger farmor, där är det inte så kuperat och det finns en bred upptrampad stig till Bäversjön så det är lättare att gå där. Hmpf… vad tror hon om oss att vi är några jäkla veklingar, men okej då för hundens skull han börjar ju bli lite gammal.

Det blev en alldeles underbar walkabout fast vi undrar hur andra icke breda och mer kuperade stigar ser ut mätt med norrländska mått. Tillbaks igen återupptar Martin jobbet med att fånga kvällsmaten men som sagt var ingen fisk vill nappa när det är fint väder så det blir soppa till kvällsmat.

I Strömsund svänger man av E45:an in på något som heter Vildmarksvägen. Man beskriver det som att ”Fjällvandra på hjul, en praktfull 500 km låg resa genom ofördärvade vildmarker i den norra fjällvärlden”

Det börjar bli tyst i bilen nu, vi bara sitter och tittar och tittar på allt detta underbara som far förbi våra rutor. Det är älvar, sjöar, skogar, myrar och berg och vi är helt förstummade. Vi övernattar i Gäddede som ligger bara några kilometer från den norska gränsen och av någon anledning är de flesta inrättningar i denna lilla by två språkiga.

Poolen är tyvärr stängd för det börjar bli svårt att hålla värmen i den nu när temperaturen kryper ner mot nollan på natten, och på natten får vi sätta i gång en värme fläkt i bilen. Det är så att värmaren i bilen la av i Ramsele och fast att Anders i Dorotea la två timmar på att felsöka den så är den fortfarande trasig.

Dagen därpå kör vi till något som heter Hällingsåfallet, vi parkerar på en rastplats och vandrar de sista 2,5 km till fallet. Det här är enligt broschyren världens mest Brunbjörnstäta område och fast vi är skåningar och har svårt att ta sådant på fullaste allvar så är vi ändå väldigt allvarsamma nu när vi vandrar ensamma i skogen. Sista kilometern går genom en kanjon som har blivit till genom att fallet gräver sig igenom berget 1 dm om året och det är så otroligt vackert nu att vi glömmer allt om björnar, mygg, knott och annat otyg.

Färden går nu vidare norrut och vi kommer så småningom till Stekenjokk-platån, nu är vi som högst 867 meter över havet och vi är upp på kalfjället. Fast det låter så fel med kalfjäll, för det är verkligen inte kalt här. Det är så mycket som växer och frodas här och på sina ställen ser det ut som om berget står i brand.

 

Efter Stekenjokk svänger man österut igen tillbaks mot E45:an och vi finner nattläger på en mycket trevlig camping i Vilhelmina där Martin kan bada bastu och om vi hade kommit en lördag hade vi blivit bjudna på rökt Aborre.

En sak som man som skåning lägger märke till här upp i Norrland är att allt sker på en och samma gång, det är så kort tid som det är ljust och varmt och då skall allt ske. Vi har sett att det vi kallar sommarblommor hemma blommar för fullt nu samtidigt som björkens löv börjar bli gula. Allt är så intensivt de här korta sommarmånaderna och sen är det slut.

Fel, hör vi en norrländsk dam utropa när vi ojar oss över de stackars norrlänningarna, det är nu allt börjar! Nu kommer jakten, svampen och hjortronen och nu kan potatisen börja växa när det börjar bli lite mörkt. Vadå, undrar vi, har ni ingen nypotatis till midsommar? Nej, varför skall vi ha nypotatis till midsommar, men till surströmmingen behöver vi nypotatis och det är premiär nu i mitten på augusti!

Jaha, och börjar älgjakten redan? Då får vi till svar ett uttryck som vi har hört mycket den senaste tiden, ”Men skärp dig!” (fast på norrländska då) det är ju Ripa och Orre nu….

Oj, vad jag älskar Norrland och folket som bor här. Här har man perspektiv på saker och ting, vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Här slösas det inte energi på en massa och, men, alltså och därför. Här har man riktiga problem och inte några hittepå problem som vi brottas med nere i Skåne. Fast jag försöker hålla bägge fötterna på jorden och tänka att snart blir det mörkt och kallt här och det är väldigt långt till allt fast….. på vintern kan man åka skoter och skidor, då lyser snön upp och det blåser inte

På ett litet runt, vitt bord i Falsterbo har det länge stått ett litet fat som det står Kilforsen i blått på. Jag googlade på Kilforsen innan vi åkte och hittade det faktiskt längs med vår väg mor Nordkapp. Så efter skotten i Ådalen och hällristningarna i Nämforsen styrde vi bilen mot Kilforsen för att se stället där det söta lilla fatet troligen kom ifrån. Jag hade läst lite som hastigast om det på nätet och hamnade dels på en artikel om paret Erikssons kamp om att rädda en hotad by och sen stod det massor om ett kraftverk. Men ingenstans stod det något om en vacker fors, vilket jag föreställde mig att det skulle finnas vid Kilforsen, utan numera verkade det bara vara ett kraftverk och en öde by?

Jo visst var den öde, byn vid kraftverket, den till och med existerade inte överhuvudtaget, det fanns ingenting alls kvar av den en gång blomstrade byn där alla arbetarna som arbetade med kraftverket bodde. Men några rester måste man väl kunna finna, gator, grusplaner, hus, staket, brunnar vad som helst? Jag och Svante ger oss ut i skogen för att finna lämningarna av Kilforsen, men vi fann ingenting så när som på en stolpe med en vajer i som kanske har varit till för att jorda något…..

Så vad har då hänt? Jo, ett nytt stort kraftverk skulle byggas i Sverige, man skulle leda vatten från Fjällsjöälven genom en underjordisk tunnel till Ångermanälven. Bygget startade 1947 och avslutades 1954. Det innebar mängder av arbetstillfällen och ett litet samhälle byggdes upp kring kraftverket, med skola, Folkets Hus, sjukstuga, frisörer, post och bibliotek. Men det var under en väldigt kort period som samhället blomstrade och redan innan kraftverket var klart började husen rivas eller säljas för bortforsling, t ex finns idag Folkets Hus på Dannerotravet i Kramfors. Kvar finns endast ett boningshus och det var det som paret Eriksson kämpade för, men de måste ha tröttnat till slut för nu stod det en ”Till Salu” skylt vid vägkanten

Idag är Kilforsen Sveriges näst största vattenkraftverk med en normalårsproduktion på 970 GWh, för övrigt händer här ingenting alls mer än att då och då stannar det några turister och undrar var sjutton allt har tagit vägen.

Det lilla fatet på det lilla bordet i Falsterbo, var har det kommit från då? Jo, min far gjorde under sin studietid ett projektarbete i geologi här uppe i Kilforsen. Här fanns ett ypperligt tillfälle att studera svenska bergarter och deras beskaffenhet när man grävde och borrade sig ner i det svenska urberget. Så under en kort tid i sin ungdom bodde han faktiskt här uppe, troligen i Ramsele där vi också sen övernattade på natten tillsammans med hundratals dragspelsentusiaster. Jag har hittat lite bilder på nätet om hur det såg ut här när det begav sig och jag kan inte riktigt förstå att allt är helt borta nu men att pappa ändå lyckades köpa en liten souvenir härifrån….

Sen jag var liten har jag hört talas om Ådalen 31 och om skotten som tog fem arbetares liv och när jag nu är i närheten måste jag se platsen för denna historiska och tragiska händelse. Vi kör till Lunde och hittar efter en stunds letande något som verkar vara platsen där allt hände. Det är en tom grusplan som ligger lite i skymundan, det finns inga skyltar dit, men när vi väl är där hittar vi minnesmonumentet och några små skyltar om att en gång i tiden så sköt militären på regeringens order mot strejkande arbetare vars enda synd var hunger.

En direkt följd av Ådalen 31 blev att Sveriges Riksdag förbjöd användandet av militär trupp i sociala konflikter i fredstid.