Kategori: Uncategorized

En sån här lång resa med husbil innebär ett antal mil och timmar på vägarna, nämligen ca 160 timmar och 980 mil. 160 timmar det är 20 arbetsdagar, alltså nästan 3 arbetsveckor. Vad har vi då gjort när vi har suttit i bilen och tagit oss från ett ställe till ett annat? Jo, en av oss har ju kört naturligtvis och av de 980 milen har jag nog bara bidragit med ca 50. Så Martin har alltså kört, fast jag har varit codriver, dvs jag har läst kartan och talat om när det har gått för fort eller när vi har varit för nära vägkanten.

För övrigt har vi fascinerats, förfasats, imponerats, beundrat och framförallt begrundat allt det vi har sett. Mycket har lett till djupa och ibland kanske något hetska diskussioner men oftast har vi blivit glatt överraskade och  kommit till djupare insikt om saker och ting. Googlat har vi också gjort, hur överlevde man förr? Så här kan de gå till i vår bil: – Vad stor kaj det är där nere i den lilla byn, den verkar lite väl överdimensionerad, vad kan de har gjort där? säger Martin. Då tar jag fram min lilla google maskin och söker: – Jo här har man tidigare brutit järnmalm men verksamheten lades ner någon gång på femtio-talet. Så vet vi det, fast det är inte alltid att det riktiga svaret är så roligt så ibland har vi faktiskt inte googlat utan bara diskuterat oss fram till vad det är vi har sett och då brukar det oftast bli mycket intressantare lösningar. I vår diskussion hade troligen kajen blivit byggd under andra världskriget och så använde norrmännen den för att slussa ut flyktingar undan tyskarna.

Men ensak har varit genomgående för vår uppmärksamhet och det är vägarna och alla de broar och tunnlar vi har farit över och genom. Visst har det tidvis varit knappt farbara vägar som vi har tagit oss fram på, men ändå, någon har slitit hårt för att vi idag skall kunna fara fram överallt nästan. Vägarna, broarna och tunnlarna har ju skapats för att göra livet lättare för de människor som lever på platser ”Der ingen skulle tru nokon kunne bu” men samtidigt så gör också dessa vägar det möjligt för oss andra att få se och uppleva andra delar av vår värld. Så tack för alla dessa mil och timmar på vägen som vi har fått möjlighet att uppleva, det har varit helt fantastiskt!

I Björkliden på den svenska sidan hamnade vi efter en lång körning från Tromsö. Det här är den klassiska vinterorten i Sverige, hit tar man tåget och sen bor man gott på hotellet, åker skidor, sitter och myser framför brasan och äter god mat. Ja, det kan jag mycket väl tänka mig någon gång, men nu är det sommar, eller ja nästan i varje fall och även nu skulle jag kunna tänka mig att mysa framför brasan på hotellet. Men vi har bestämt att vi skall spela golf på Sveriges nordligaste bana. Jag läste någonstans att det t o m skulle vara världens nordligaste bana, men det tror jag inte riktigt på, vi har i varje fall träffat på minst två banor på vår väg ner från norr och jämfört med dem så ligger Björkliden ganska så långt söderut.

Vi börjar morgonen med att mjuka upp med en lätt promenad till ett vattenfall. Efter det här vattenfallet är det fotoförbud på vattenfall, det har även tidigare blivit fotoförbud på renar, men visst är det fint, både renar och vattenfall.

Vi ser även ”Guldvagnen” från LKAB, deras tåg dras av två lokomotiv och antalet vagnar är 68 med vardera 100 ton malm i varje. Företaget som fick ordern på alla vagnarna av LKAB gjorde den 1000:de vagen i guld, eller målade den gul i varje fall, och när man ser den betyder det tur. Det passar ju bra idag när det är tävling som gäller på niohåls banan.

Första hålet ett par 4 på 223 meter, jag gör ett bra utslag med sjuan och landar femtio meter fram… nej, nej jag skal inte trötta ut er med att referera hela banan.

Men det jag kan säga om banan är att den är fantastisk rolig att spela och utsikten är hänförande från alla hål och håll. Jag skall väl också nämna att Martin vann, men det var jag som fick greenträff på sjuan!

Hammerfest är en fin liten stad vars historia går långt tillbaks i tiden. Deras huvudsakliga näring har varit Ishavsfiske och fisken har de bl a bytt mot korn från Ryssland, sk Pomorhandel. Idag är det väl fortfarande fisket som står för stor del av försörjningen, men jag tror att även Hurtigrutten bidrar med en del inkomster för de boende.

Trots att staden ligger så utsatt och har blivit ödelagd av både orkaner och bränder så har den rest sig igen varje gång. Sista gången staden blev förstörd var under andra världskriget när Tyskarna retirerade från Nordkalotten. Det kom order direkt från Hitler att allt skulle förstöras och att man inte fick visa någon som helst medlidande med de boende. Detta innebar att många norrmän tvångsförflyttades från hela nord Norge och så även från Hammerfest som blev total förstört, bara ett litet gravkapell skall ha funnits kvar efter att tyskarna lämnade den 10 februari 1945. Om allt detta kan man lära sig mer på Gjenreisningsmuséet i Hammerfest, vilket vi gjorde.

Som en liten parantes kan jag nämna att nere vid Hurtigruttkajen, där turistinformationen finns och där de flesta turister hamnar förr eller senare, nämns inte med en stavelse att Hammerfest blev totalförstört av tyskarna 1945, däremot finns det en Isbjörnsklubb som man kan gå med i.

Efter all denna historia var vi tvungna att ge oss ut på tur, upp på berget för att få lite perspektiv på saker och ting.

På flera ställen när vi har kört här uppe norr om polcirkeln har vi stött på område, ja faktiskt hela dalar, där det ser ut som om det har farit fram en skogsbrand. Men när vi tittar lite noggrannare så verkar det som om det bara är fjällbjörken som har brunnit. Som vanligt så vänder vi oss till Google (vad gjorde man innan man kunde googla?).

Nej, det har inte brunnit utan det är den bladätande Björkmätarlarven som har farit fram. Björkmätaren är en fjäril, vars larver lever av att äta björkblad. Under en kort tid på sommaren äter larverna löv runt omkring i fjällområdet innan de sedan förpuppar sig. På vissa ställen kan stora områden bli helt kalätna av larverna. I allmänhet återhämtar sig skogen, även om det kan ta ganska många år. Men i vissa fall, om angreppen pågår i flera år, så kan det bli så att skogen delvis dör.

Tydligen brukar Björkmätarens kalätningar ske ungefär vart tionde år, men på grund av varmare vintrar verkar kalätningarna förekomma oftare, säger de som har studerat den här lilla gynnaren.

Vi är lite bekymrade över detta och Martin pratar med några damer från Norrland, om hur de ser på det hela. Har det blivit mer med åren och kommer björkarna att återhämta sig? – Nej, nej det är så här varje höst förklarar de, bladen gulnar och trillar av, men till våren kommer de tillbaks igen, det hör liksom till….. Nej, det är ju klart att bara för att man är från Norrland så innebär det inte att man kan allt om skog och natur, även här finns det stadsbor.

Nu är vi här, på Nordkapp den nordligaste platsen på Europeiskt fastland.

Fast nu är det här en sanning med viss modifikation för Nordkapp ligger på en ö, nämligen Mageröya och hit kommer man numera via en tunnel på ca sju km under vattnet . Inte nog med det, för när vi väl är där ute så upptäcker vi att det egentligen är udden bredvid, Knivskjellodden, som är den nordligaste punkten, den sträcker sig nämligen ytterliga 1,5 km mot norr.

Fast den enda punkten som vi kan nå är Nordkapp, för både Knivskjellodden och Kinnarodden som är den egentliga nordligaste punkten på fastlandet tar det ca en dags vandring att nå och lika långt tillbaks och vi har inget tält med för övernattning.

Åter till Nordkapp, vi är verkligen inte ensamma om att vara här ute och då är det inte högsäsong nu.

Vi har fått betala drygt 500 NOK för att komma längst ut men då ingick inträdet på museet och vi fick komma och gå som vi ville i 24 timmar. Sen blev det ju ytterligare lite dyrare eftersom vi hade glömt mössor och köpte vars en där det står Nordkapp på. Vår tanke var att bo ute på klippan, men utan värme och med en temperatur som kryper ner mot nollan blir det lite tufft så vi kör till närmsta camping och övernattar istället och då passar det bra med en 24-timmars biljett, så att vi kan fortsätta att urforska klippan nästa dag. Jag måste säga att visst var det speciellt att stå och speja norrut och veta att nu är det bara Svalbard mellan mig och Nordpolen, men ärligt talat vet jag inte riktigt om jag förstår hur långt norrut jag är.

 Men ändå jag gör ett försök till att beskriva hur långt norrut jag är. Vi brukar prata om breddgrader och vi bor i Höganäs på 56:e bräddgraden, Stockholm ligger på 59:e bräddgraden, Island ligger strax söder om Polcirkeln som befinner sig på 66:e bräddgraden, Kiruna ligger på 67:e bräddgraden, Tromsö ligger på 69:e bräddgraden och Nordkapp ligger alltså på 71:e bräddgraden.

Vackert är det i varje fall, men det var vägen hit också, så min rekommendation är nog att ta rätt utrustning med och vandra antingen till Knivskjellsodden eller till Kinnarodden för då har man verkligen varit längst norrut.

Jag måste nog också berätta lite om Kautokeino. Kautokeino ligger alltså ca 4 mil in i Norge om man kommer från söder från Finland, närmare bestämt på 69:e breddgraden. Vi valde Kautokeino för på kartan så står det namnet i lite större skrift än de andra få orterna som finns utmärkta på vägen mellan Karesuando och Alta men jag måste erkänna att jag hade aldrig hört talas om Kautokeino tidigare. Här bor ca 1300 själar och jag tror att de flesta är samer. Kvinnan på campingen var helt övertygad om att vi måste stanna minst två nätter i Kautokeino, men jag var ihärdig och sa att en natt räcker. Men så här efteråt så ångrar jag mig nog lite, det är ju troligen på sådana här ställen som man finner det stora i det lilla. Vad fann vi då i Kautokeino, jo på campingen fann vi en tyska som var på väg med cykel till Alta där hon skulle jobba i vinter, vi fann ett italienskt par som hade farit hela vägen till Kautokeino för att titta på silver och nere i byn fann vi den Samiska Högskolan med samiska som huvudspråk. Allting här uppe står ju på minst två språk, samiska och norska/svenska/finska beroende på vilken sida om gränsen man befinner sig och det är ju självklart att det borde vara samiska som är huvudspråk här.

Vi tittade också in hos paret Juhl som jobbar med silver. Frank Juhl kom hit till Kautokeino från Danmark på femtiotalet och samerna upptäckte snart att han var duktig med det mesta och bad honom bl a att laga deras silver smycken. Samtidigt så hade Regine, en ung tyska, tagit tjänst som piga här i Kautokeino och så började deras historia tillsammans. Idag har de byggt upp sitt varumärke som silver smeder och är kända över hela världen. Deras fantastiska historia och deras ännu mer fantastiska hus som de till stor del har ritat och byggt helt själva är ett måste när man är i Kautokeino.

Sen är det Kautokeinoupproret 1852 då en grupp samer gick till angrepp mot representanter för det norska samhället. De dödade handelsmannen och länsmannen samt misshandlade kyrkoherden och ett stort antal samer som inte stod på upprorsmännens sida. Så vad var de så upprörda för? Jag har googlat lite om det här men misstänker att det egentligen är en riktigt lång historia och att det finns fler aspekter i det hela, men i korta drag handlar det om att upprorsmännen var nyväckta laestadianer och de som de gick till angrepp mot delade helt enkelt inte deras övertygelse. Alltså ett slags religionskrig fast i en del av världen som vi inte förknippar med religionskrig.

Kiruna och Malmberget är samhälle som står inför stora omvandlingar just nu, och det är inte så lite heller man skall nämligen flytta på bägge samhällena för att gruvan skall kunna utvidga och bryta mer malm. Hela detta resonemang låter så urbota dumt i mina öron, man kan väl för sjutton inte riva en massa helt funktionsdugliga hus bara för att gruvan vill utvidga, är det ingen som protesterar?

Vi åker alltså till Kiruna för att finna ut hur det ligger till. Camping som vi tar in på ligger nästan mitt i stan, alltså i det område som skall tömmas och bli gruva. På morgonen har vi bokat in oss på en guidad tur som skall ta oss ner i gruvan och där vi skall få en förklaring på hur de har tänkt, eller om de har tänkt överhuvudtaget.

Bussen avgår 9.00 och den skall ta oss ner i underjorden. Tre unga tjejer med reflexgula LKAB jackor skall guida oss och svara på alla våra frågor, det skall dessutom bjudas på fika nere i gruvan. Bussen kör in i mörkret och börjar sin nerfärd, guiden berättar att vägen som vi kör på heter 16 och är den mest trafikerade vägen i hela Kiruna kommun. Vi landar på 500 meter under marknivå för där är Besökscentrat, här bryts ingen malm längre utan det görs längre ner på 1300 meters djup.

Vår guide är väldigt duktig på att förklara hur hela brytningen går till och vad det är som händer med omgivningen och varför man måste flytta på Kiruna. Jag är inte alls lika duktig på att förklara och jag glömde ta bilder på just den här biten, men jag gör ett försök ändå. Man har alltså hittat en väldigt stor malmkropp i berget Kirunavaara, den är 4 km lång, ca 80 meter bred och beräknas sträcka sig åtminstone 2 km ner i marken. Malmkroppen ligger i marken med en lutning på omkring 60 grader. Från början bröt man malmen genom ett dagbrott, men någon gång på 60-talet valde man att gå under mark för att kunna få upp all malm. Man borrar sig rakt ner i gråberget bredvid malmkroppen i den delen av berget som sträcker sig in under malmkroppen, denna del av berget kallas Liggsidan. Från Liggsidan borrar man orter i sidledes horisontellt in i malmkroppen och från dessa orter borrar man spränghål upp i taket. Spränghålen fylls med sprängmedel och varje natt mellan kvart över ett och kvart i  två spränger man loss malmen som trillar ner i orterna. På dagarna forslas malmen därifrån av jättelika hjullastare som lastar den på en slags hissar som tar malmen upp till ytan.

 

 Gråberget på den andra sidan av malmkroppen, som ligger mer eller mindre ovanpå malmkroppen, kallar man för Hängsidan. Från Hängsidan trillar gråberget ner i tomrummet som bildas efter att man har tagit ut all malm och detta resulterar så småningom i att marken uppe vi ytan sjunker. Det är detta som är anledningen till att Kiruna måste flytta, för ovanpå Hängsidan av berget så har man alltså byggt Kiruna.

Okej, då vet vi varför Kiruna håller sjunka ner i marken, men det förklarar egentligen fortfarande inte varför Kiruna måste flyttas, kan man inte ställa krav på LKAB att sluta bryta malmen istället? Då tittar vår guide på oss och man ser att hon förstår att vi inte förstår. – Jo, det är rätt, om man slutar bryta malm så behöver vi inte flytta Kiruna, men då finns ju inte gruvan längre och då finns det inte många som bor kvar här längre och då kommer Kiruna försvinna helt istället….

Så lite jag vet och så komplexa problemen blir när man börjar fundera. På vägen upp ur underjorden slås jag av hur annorlunda min verklighet är jämfört med t ex en Kirunabos verklighet. Men ändå har vi samma drömmar, samma vardag, samma önskan om att det skall gå oss och våra nära väl här i livet. En del av oss får kanske kämpa lite mer än andra och för andra kan kanske en sådan här resa betyda att man får ett bättre perspektiv på tillvaron. 

För ca 40 år sedan vandrade jag en liten bit av Kungsleden med mina föräldrar, det här blev en upplevelse för mig som verkligen har satt sig på djupet. Jag har för mig att vi åkte tåg till Jokkmokk, där vi tog en buss till Kvikkjokk för att börja vår vandring. Vandringen sträckte sig från Kvikkjokk via Pårte-Aktse-Sitojaure och avslutades i Saltoluokta, en vandring på ca 7 mil. Saltoluokta ligger strax innan Stora Sjöfallet men den gången fanns det inte möjligheter att se Stora Sjöfallet eftersom vi hade en buss att passa. Så därför såg jag nu fram emot att få se detta fantastiska vattenfall, visserligen är ju även denna älv reglerad sedan länge, men fallet skall ändå vara något speciellt.

På campingen möts vi av en ung tjej som är väldigt trevlig och visar oss exakt var vi kan bo och att om vi vill ha frukost eller dagens lunch eller à la cart så erbjuder de det i restaurangen. Vi kan även boka in oss på Fiskeflyg som med helikopter tar oss på sight seeing över Stora Sjöfallet och det finns naturligtvis även en souvenir shop på anläggningen. Jösses tänker jag, så länge sedan, jag var redan imponerad av att man kunde köra vår Pössl hit, var nämligen lite orolig för hur vägarna i vildmarken skulle vara…..

Vi tar en liten kort vandring på kvällen till en fors som finns precis nedanför fallet. Tjejen i receptionen hade visserligen sagt att det var en ganska så enkel vandring man kunde göra nu på kvällen om man ville, men att den skulle vara asfalterad hade vi inte räknat med. Det visar sig att precis ute vid forsen som vi är på väg till har det tidigare funnits en camping men som nu är nedlagd av någon anledning. Man har troligen behållit vägen för att man skall kunna ta sig ut till vattnet även med barnvagn och rullstol.

Dagen där på vandrar vi den längre leden ända ut till Stora Sjöfallet och den är faktiskt inte asfalterad utan endast utmärkt med blå cirklar målade på stenarna. På vägen dit finns det en stenåldersboning och vi stannar till och funderar lite på dels hur det kunde vara att bo där och dels på hur man har kommit på att det faktiskt har varit en stenåldersboning där en gång i tiden.

Stora Sjöfallet är inte stort idag eftersom man för länge sedan har reglerat även den här älven, men med lite fantasi kan man bilda sig en uppfattning om hur det har sett ut en gång i tiden och då blir det helt otroligt imponerande.

Visst det är fantastiskt vackert här uppe i norr, och vi är lyckliga att vi har möjlighet att besöka alla dessa underbara platser, men det kostar på…. Skall det vara tillgängligt för alla måste vi bygga asfalterade vägar som vilken husbil som helst skall kunna ta sig fram på, det måste finnas boende och attraktioner utöver naturupplevelser som passar alla. Men det skapar en del jobb och vi lär oss mycket på t ex de fantastiska Naturrum som Naturvårdsverket har byggt upp lite här och var i landet. Naturrummet vid Stora Sjöfallet är dessutom konstruerat och byggt på ett sådant sätt att man skall kunna demontera det och sopa igen alla spår efter det den dagen då ingen är intresserad längre, men vi får väl hoppas att den dagen inte kommer.

Det vi tar med oss främst från Stora Sjöfallet är att vi blir mer varsamma när vi vistas i naturen, vi kollar en extra gång på rastplatsen så att vi inte har glömt kvar något skräp och vi ser tyvärr mer och mer spår och avtryck som vi människor lämnar efter oss

Vi möter många intressanta människor på vägen och de flesta av dessa är kvinnor. Huruvida det nu är så att de flesta intressanta människor är kvinnor eller om det är så att det bara råkar vara kvinnor de vi får kontakt med låter jag vara osagt

Tove

Tove är 19 år och arbetar som guide i LKAB’s gruva under Kiruna. Hon har en väldigt krass eller kanske en ganska så sund syn på sin tillvaro i Kiruna. När hon berättar för oss om hur delar av Kiruna måste flyttas/rivas för att gruvan skall kunna bryta mer malm, får hon frågan om hon inte tycker det är fel och vad händer när gruvan vill bryta ytterligare malm, då måste ni ju flytta igen? Jo, men det är ju så att om inte gruvan finns så finns inte Kiruna, så vill vi ha kvar Kiruna så måste gruvan få finnas, det visste vi redan för hundra år sedan.

Holländskan

På en liten camping utanför Jokkmokk möter vi kvinnan som styr sin camping med järnhand. Hon dirigerar tyskar, polacker, svenskar och norrmän med samma motto: Passar det inte så ”Raus!” Två tyska sällskap passar det inte så de får lämna, men vi andra stannar kvar och känner oss trygga under hennes beskydd. Hur hon hamnat i Jokkmokk förtäljer inte historien, men nu sysslar hon med att förutom campingen, hyra ut cyklar, wood-writing, dvs göra tavlor i trä med hjälp av en brännpenna samt att sätta ihop aktivitetsprogram för hugade turister.

Tyskan

Är 52 år gammal och vi träffar på henne på campingen i Kautokeino, hon har lämnat Flensburg i början på april per cykel och har nu cyklat mellan tre och tio mil per dag. Hennes mål är Alta där hon skall jobba fyra timmar om dagen för mat och uppehälle på en skidanläggning och när våren kommer i maj/april ger hon sig av hemåt igen via Finland och Baltikum länderna. Hon förfasas över att det är så skräpigt här i norra Sverige, är det samerna som skräpar ner, undrar hon. Den frågan skulle vi som konflikträdda svenskar aldrig våga ställa.

Norskan

Denna norska dam, nyss fyllda 60 stoppar oss precis utanför Svappavaara, hon har kört torrt med sitt husvagnsekipage. Vi erbjuder henne lift till macken i Svappavaara och på vägen lyckas hon få en vägarbetare att tömma ut en av de dunkar han använder till sin arbetsmaskin så att hon kunde få låna den till att tanka bensin i. På vägen till macken berättar hon om ett Tjeckiskt par som hon hade hjälpt när deras bil hade havererat ute i ödemarken: ”De blev så glada att de kasta sig om halsen på mig och gav mig en flaska tjeckisk konjak, den kan ni nu få istället och jag lovar att de såg väldigt ordentliga ut så det är nog inge fel på konjaken” Vad gör du då här ute alldeles själv med en husvagn, undrade jag. Jo, jag har varit och plockat hjortron, 92 kg blev det, men jag har sålt allt har bara två lådor kvar. Nu skulle jag egentligen äta fisk med min dotter i Narvik, men jag fick ”sån reislust” och jag kunde inte vänta tills klockan fem då hon slutade arbeta så jag gjorde iordning fisken till henne och sen så packade jag och for. Men jag skall aldrig mer ha så lite bensin i bilen.

Stockholmskan

Denna kvinna träffade vi ca 500 meter under jorden i Kiruna, när vi satt och fikade i det underjordiska caféet. – Jag skall börja ett nytt jobb på måndag, mina barn har redan börjat skolan och min man jobbar så jag visste inte vad jag skulle göra de här sista sommardagarna. Då kom jag på att jag hade en massa SAS-poäng över och tänkte att de kunde jag ju använda, åka till Birmingham eller något.  Så därför är jag nu här i en gruva och har verkligen fått uppleva något som är långt ifrån Thailand och de ställen vi brukar semestra på. Själv tänkte jag att Kiruna och Birmingham är väl kanske inte riktigt samma sak men då kom Tove och sa att vi måste skynda oss till bussen som skulle ta oss upp ur gruvan och jag fick aldrig tillfälle fråga henne om hur Birmingham kunde bli Kiruna eller om hon visste om att hon var i Kiruna.

Svarta Björn

Svarta Björn var en kvinna som levde en kort tid från ca 1870 till 1900 och som sökte äventyret eller en möjlighet att försörja sig genom att ta anställning som kocka för Rallarna som byggde inlandsbanan. På hennes gravsten har man fått ändra namnet tre gånger efterhand som att man har kommit på att hon nog var någon annan. Första gången jag stötte på henne var på det samiska muséet i Jokkmokk, där det påstods att hon egentligen var en same, sen i Norge påstår man bestämt att hon var en vanlig norsk pike som tog anställning som kocka på banan mellan Narvik och Kiruna.  En del påstår att hon dog på grund av skadorna hon fick i ett slagsmål med en annan rallarkocka, medan andra påstår att hon dog i tuberkulos. Vi får nog aldrig reda på exakt vem hon var och hur hennes liv såg ut, men det vi kan konstatera är att hon säkert arbetade hårt från morgon till sena kväll och var nog egentligen ingen ängel.

Det är lite svårt med uppkopplingen här ute i vildmarken, just nu sitter jag utanför Östra skolan i Jokkmokk och försöker uppdatera så mycket som möjligt innan Same-muséet öppnar .

Jag har också fått lite kommentarer på spanska, har ingen aning vad där står och tror inte jag vill veta det heller, skall försöka hitta på ett sätt att mota bort dessa från bloggen.

Jag har tänkt mig någon slags struktur också, därför finns det en kategori som heter färdvägar. Här tänkte jag bara väldigt enkelt beskriva vår väg, men det är möjligt att det uppfattas lite rörigt. Jag tänkte också ha en kategori, Djur & Natur, men nu öppnar muséet så det får bli en annan gång.