Författare: Lisa

Vi vaknar efter en mycket varm natt och inser att nu är slutet nära på vår Nordkapp resa. Idag blir det mer eller mindre bara transport, målet är Sverige. Nu är vägen stor och bred och ibland får vi t o m köra i 110 km/h, vid Horten ar vi färjan över till Moss för att slippa Oslo och roligare än så blir det inte för sen landar vi på en camping utanför Strömstad ca kl 18, då har vi kört 434 km och jag har faktiskt kört några av dem. Totalt sett har vi nu kört 941 mil och det lär väl bli nästan 980 mil innan vi är hemma.

Idag måste vi nog inse att det börjar bli dags på allvar att ta oss hem. Vi lämnar Hjelmeland och Pers fruktträdgård kl 10.30, solen strålar och det är redan 20 grader varmt. Idag har vi tänkt oss göra ett försök att kanske kunna se Preikestolen men när vi kommer fram till parkeringsplatsen innan fotvandringen börjar så inser vi att det här kommer inte gå. Man beskriver vandringen som relativt svår och det är mycket brant stigning på sina ställen och mycket klippor man skall ta sig över. Nej, vi inser våra begränsningar, dels är vi inte så tränade, men fram för allt kan vi inte tänka oss att utsätta Svante för detta, vi får ta det ett annat år.

Vi kör vidare och möts av ett landskap som är helt nytt för oss på den här resan. När vi har kört en liten bit kommer jag och Martin på ungefär samtidigt, att nu är här inte ett endaste berg så långt ögat når och det var länge sedan vi inte hade berg omkring oss.

Vid Sandnes, söder om Stavanger, svänger vi av ut mot kusten och möts av en fantastisk sandstrand och Martin kastar sig i vågorna, som han har längtat efter ett bad där temperaturen är tvåsiffrig.

Vägen fortsätter längs med kusten och så småningom byts åkrarna och sandstränderna ut mot klippor och berghällar likt de i Bohuslän.

Det är en ljuvlig dag och vi beslutar oss för att inte köra så långt utan stannar i Flekkefjord och bara njuter av den varma kvällen. Idag har vi kört 257 km.

Vi vaknar upp till en strålande dag, det behövde vi efter gårdagens vattenfallstripp. Förstår ni hur deprimerande det kan vara att stå och blänga på ett fantastiskt vackert vattenfall som bara faller och faller?

Men nu är vi på G igen, vi skall på tur! Jag har googlat och hittat en jättebra hemsida som norska turistföreningen har där de ger tips om olika turer man kan gå i de norska fjällene. Så vi packar ihop oss, kör iväg en bit upp på berget intill Sauda (tror det uttalas Söuda) och börjar gå. Vi har packat en liten fika med oss, solen skiner, det är varmt och humöret är på topp.

Turen vi skall gå visar sig handla om att följa hur folket på en bondgård hade det uppe på fjället. Vi följer i deras fotspår för att ta oss runt till alla de små lador de hade på fjället. I dessa små lador samlade man årets höskörd från myrarna uppe på fjället. Detta arbete sysslade man med ända in på slutet av sextio-talet och när vi vandrar över stock och sten, klafsar i myrarna och klättrar på berget upp på nästan 900 m höjd så är den enda tanken i huvudet: hur fixade de det här? Vid varje liten lada finns en liten skylt där en av sönerna berättar om hur mycket hö det gick in i ladan, hur lång tid det tog att få ner det, osv. Det är en härlig tur, solen skiner, det finns fårskit till Svante att knapra på  och våra fötter börjar inte ömma förrän den sista halvtimmen.

Vi är så nöjda efter dagens dont och bestämmer oss för att ta in på en camping redan efter bara någon timmes körning i en liten by som heter Hjelmeland. Hjelmeland har haft sin storhetstid när det gäller turister och campingen vi hittar är absolut inte modern och heller inte fräsch, men ägaren är så fantastiskt trevlig så det uppväger allt. Han berättar sin livs historia, om sin far som dör i förtid och om sin mamma som bygger upp campingen på egen hand och om hur han nu har gått i pension och inte vet riktigt hur det skall bli i framtiden, men vi trivs bra där i hans fruktträdgård alldeles intill fjorden.

Idag har vi bara kört 105 km.

Vi vaknade sent igen idag, kom inte iväg förrän 11.30….. kan lätt bli en vana. Idag finns det inga direkt planer, det är en sån där mellandag så vi kör söderut på vinst och förlust.

Vi startar från Flåm, tar E16 till Voss där vi svänger av på RV13 mot Odda i Hardanger. Jag har väl någon liten tanke på att vi kanske skulle upp på Hardangervidda, men det blir liksom inte av utan vi bara kör och kör. Det är många snäva kurvor, smala vägar och mycket sten som jobbar sig upp genom asfalten, men överallt är det naturligtvis fantastiskt vackert, kanske börjar det bli så nu att man vill se lite skit…..

För att göra en lång och trist historia kort så hamnade vi så småningom i en liten ort som heter Sauda, där man har ett enormt stort smältverk som tillverkar legeringar av FeMangan. Idag har vi kört 246 km.

Ja, jag är ledsen det blev inte mycket vettigt idag utan t o m så har jag fotograferat en massa vattenfall fast att det råder vattenfallsfotograferingsförbud, vi tar nya tag i morgon!

 

Idag fyller David år så vi börjar med att sjunga för honom per telefon, sen packar vi ihop våra pinaler och ger oss ut på vägarna igen. Idag har vi tänkt oss ner mot Sognedalsfjorden.

Vägen går högt upp på fjällmassivet och det är gott om stora och lite mindre galciärer och jag sitter och funderar på när vi reste på skolresa med gymnasieklassen till Norge, då klättrade vi bl a upp på en glaciär och på vägen till glaciären plockade vi blåbär ”stora som meloner” (citat Knott, biologilärare på Olympiaskolan). Just som jag sitter där och minns så far vi förbi ett litet ställe som heter Krossbu och jag tycker att allt är så otroligt bekant. Dags att googla igen på Olympiaskolan och Krossbu och jag fick träff, det var här vi var för hundra år sedan och jag kände igen det!!! Världen är liten.

Vi fortsätter nedför berget och hamnar så småningom i Gaupne, här tillbringade Martin två veckor med att foga rör i långa banor för Jergo, jag tror han minns det med blandade känslor.

Vi gör en avstickare från vår väg här i Gaupne, upp till en glaciär som heter Nigardsbreen. Man kan inte komma ända fram till glaciären utan att åka båt tillsammans med en guide, men nu är vi snart i botten på reseplånboken så vi nöjer oss med att gå en tur i dalen nedanför glaciären, har man sett en har man sett alla…..

Nigardsbreen är ändå lite intressant för den expanderade under den första halvan av 1700 talet ca 4 km pga att det var mycket kalla vintrar då. Den skall ha ödelagt en gård som låg här och som hette Nigard. 1930-39 drog den sig tillbaka igen och har sedan dess sett ut ungefär som den gör nu.

Efter glaciärskådning kommer vi så småningom till en 24,5 km lång tunnel, världens längsta, fast den vill jag inte åka eftersom jag har hört att säkerheten inte är den bästa så vi åker över berget istället.

Vägen som tar oss över berget heter Äventyrsvägen och är verkligen ett äventyr så vi kom kanske ur elden och in i askan, men vi kommer lyckligt ner och finner en camping i Flåm. Flåm (som bara är en lite prick på kartan) kom som en total överraskning och hit måste vi nog resa igen för det här var intressant.

Är ni nyfikna så får ni googla, men det handlar om tåg, Guillou, smalaste fjorden, rallarväg och cykla men ”då må ni ha en masse kalla öl med i cykelkorgen” rådde oss en norrman.

Idag har vi kört 296 km.

Vi lämnar ett varmt men regnigt Ålesund kl 9, idag är det Trollstigen som gäller. Vi har hört mycket om denna väg och nu är det dags för oss att bildas oss en egen uppfattning om den.

Trollstigen är en av Norges absolut största turistattraktioner och det är klart att vi måste se det här. Trollstigen är en del av riksväg 63 och det som gör den så känd är bl a dess 11 hårnålskurvor som tar oss upp på ca 800 möh. Bergen är höga runtomkring, det finns gott om vattenfall och det är knäpptyst i bilen när vi sakta i tvåans växel klättrar upp för berget.

Uppe på toppen gör vi som alla andra, vandrar på en liten väg ut till en utkikspunkt där man skall kunna se ner på alla kurvorna. Nu är det ju så att det ligger ett stort moln över dalen när vi är där så vi ser inte hur högt vi är, vilket är tur för mig.

Trollstigen fortsätter över fjället och till slut skall man ner på andra sidan och då har vi en fantastisk utsikt över fjorden. Ja, fast att det här är en klassisk turistfälla med massor av souvenirer man kan köpa längs vägen så är det i alla fall en fantastiskt vacker väg.

Vi tar färjan över fjorden (som jag inte kommer ihåg vad den hette) och fortsätter en ny klättring upp på nästa massiv och landar därefter i Geiranger fjorden. Det är den här fjorden som är så känd från bilder, där man ser stor kryssare som ligger mitt i den lilla fjorden – jag har dock inte tagit någon bild härifrån tyckte väl det fick räcka med fjordar.

Nu har vi gjort Trollstigen (check) och vi fortsätter riksväg 15 österut mot Lom där vi svänger söderut på väg 55 ner mot Sognefjorden.

Vi hittar en camping i något som heter Böverdalen och hela campingen är fylld med svenska ungdomar som skall åka skidor!? Dags att googla igen – vi har alltså landat precis nedanför Galdhöpiggen och här är det sommarskidåkning vilket innebär att bl a Tärnabys skidgymnasium är här för att träna tillsammans med minst en skola till. Vi kan inte låta bli att bli lite avundsjuka, men vi är ändå väldigt nöjda med vår dag och idag har vi kört 313 km vilket innebär att totalt sett har vi nu kört 8072 km, vi har alltså spräckt min prognos på 800 mil.

Nu börjar det bli lite varmare, vi har faktiskt redan 15 grader varmt när vi startar kl 10 från Kristiansund. Målet idag är Ålesund och vi tänkte ta oss dit via Atlanterhavsveien. Den här nästa 4 mil långa vägen består till stor del av broar som binder samman öarna och de små kustsamhällena. Det här är en otrolig kontrast mot de dramatiska berg som vi hittills har färdats över, men lika enastående vackert….

Man kan inte låta bli att fundera på hur det norska folket är funtat för överallt om det så är på en enslig kobbe mitt ute i havet, längst in i en otillgänglig fjord eller högst upp på berget så bor det folk! Nu för tiden är de kanske inte längre ett permanent boende, men husen står där och ofta ser man folk i rörelse. Kör vi på en enslig väg över fjället så står det bilar parkerade lite överallt och vi har gissat oss till att antingen är de i sin stuga, som man inte kan köra bil till, eller så är de bara på tur. Husen ute på kobbarna vid Atlanthavsveien är fantastiskt välhållna och man måste väl då anta att det finns någon som bryr sig om dem. Jag har en känsla av att landsbygden i Norge är mer levande än landsbygden i Sverige. Kan det bero på att klimatet är bättre i Norge än i Sverige, i varje fall på de här breddgraderna, så det blir lite lättare att stå ut fast att allting blir lite mer komplicerat? Ja, ja man hinner fundera en hel del.

Vi kommer fram till Ålesund ganska så tidigt och beslutar oss för att stanna kvar på en husbilsparkering mitt inne i stan. Solen lyser, det är 20 grader varmt och vi har fortfarande semester, dessutom är Ålesund en väldigt mysig stad så vi njuter i fulla drag.

Den här kvällen får dessutom Martin en fin Gråsej på kroken, jag har ingen aning om det är en god fisk eller inte, men jag är helt övertygad om att den kommer smaka jättebra. Idag har vi kört 178 km

Det regnar på morgonen när vi vaknar och det har regnat hela natten, vi är glada att vi följde campingvärdinnans råd att inte ställa oss längst ner på campingen, för där är riktigt blött nu.

Idag skall vi ut mot kusten igen, vi satsar på Kristiansund, tror inte vi har varit där tidigare. Nu har landskapet förändrats betydligt. Det finns gott om odlad mark och det är inte bara vall som odlas här, det börjar se lite ut som hemma. Bergen finns där visserligen hela tiden, men de är inte så dramatiska just här.

Vi landar i Kristiansund strax efter klockan fem och kan inte förstå varför varenda affär är stängd, är det helg idag? Nej, men i Norge stänger tydligen de flesta affärer klockan fem och inte heller är de öppna på söndagar, märkligt. Vad gör människorna här när de inte kan shoppa?

Vi stannar ändå kvar i Kristiansund, vi har hittat en hyfsad camping strax utanför och vi har ju faktiskt kört 401 km idag.

 

 

Vi vaknade efter en kall natt intill de Sju systrarna, en sådan natt då det skulle kunna finnas chans att se norrsken. Jag har haft koll under natten då jag är uppe med mina rastlösa ben, men inget norrsken. Fast grannen på campingen, en engelsman som hade varit på ”a rowing event” i Polen och nu gjorde en omväg om Skandinavien i sin Jeep på väg hem, han hade däremot sett norrsken under natten. Vilket är kul för honom och bra för mig eftersom det då måste innebära att jag ändå har sovit en del…..

Våra morgonrutiner är ungefär de samma varje morgon. Först går Martin iväg till duschen för att hans rygg skall bli normal igen, under tiden försöker jag klä på mig inne i bilen medan en labrador på 12 år hoppar rundor, också han inne i bilen och överlycklig, för att nu skall vi ut på tur, matte och jag. När vi kommer tillbaks är Martins rygg fit for fight igen och frukosten står på bordet. Till morgonkaffet pratar vi om vart vi skall idag, och vad vi skall äta till middag. Jag brukar hinna med morgontoalett och disk samtidigt som Martin packar iordning bilen för nya äventyr och sen – ”On the Road again”

Vi fortsätter ner längs med Helgelandskysten och det skall bli ytterligare några färjor, men idag är huvudattraktionen Torghatten.  Torghatten är ett berg som ligger på en liten ö som heter Torget här någonstans längs med Helgelandskusten. Berget är känt för att det går ett enormt hål tvärs igenom det, hålet är 160 meter långt, 35meter högt och 20 meter brett (allt enligt Wikipedia). För att nå hålet måste man gå/klättra en bit och eftersom det regnar så tänker vi äta först innan vi ger oss ut på tur, men som vanligt när vi skall iväg på något så har vi tur med vädret, så maten får vänta för just nu regnar det inte. Ca en halvtimme skall det ta att ta sig dit, passar oss perfekt. Vi möter några holländare som är på väg ner, de säger att det är fantastiskt vackert där men väldigt svårt att ta sig dit. Det var dock inte så svårt, på sina ställen hade man t o m lagt klippblocken i ordning så att det blev som en trappa, men det är ändå tufft för Svante och fast att han är en kämpe så överväger vi ändå om vi inte skall gå i omgångar så kan en av oss stanna med Svante där nere hela tiden. Men han är så duktig vår lilla labrador och det hade varit svårt att inte låta honom följa med hela vägen, så vi hjälps åt.

På väg tillbaks börjar det regna och vi hinner bli duktigt våta alla tre, men väl tillbaks i husbilen så äter vi leverpastej smörgåsar alla tre, tänker tillbaks på dagens strapats och njuter av att få finnas till.

Så småningom kör vi vidare och landar till slut i en liten ort som heter Grong. Den ligger mitt inne i Norge, även om Norge inte är speciellt brett just här. På en vägskylt står det Gäddede 122 km, det var där vi övernattade mellan den 18:e och 19:e augusti, världen är inte så stor. Idag har vi kört 264 km.